Ett gediget lager snö låg rent och vitt på trottoaren, och det knarrade under skorna. Genom tre stadsdelar hade de färdats på sin långa kvällspromenad. Den hade ett bestämt mål, och snart skulle rumsvärmen omge dem igen. Det kändes skönt att veta.
Mamma Ilse var tacksam över sin krimskinnspäls för det var kallt, och kinderna blossade på dem alla. Pappa Erkkis andedräkt stod omkring munnen som ett moln av våtkall rök. Lilla dottern Carolina var fylld av förväntan. Hon småsprang hela tiden utan att flämta som föräldrarna.
De såg nu en skymt av det vackra huset, där pappas moster Märta och hennes man Henrik bodde. Det var dit som familjen styrde stegen.
Byggnaden hade uppförts vid skiftet mellan nittonde och tjugonde seklet. Fasaden hade tidsenliga detaljer och utsmyckningar, i likhet med andra dylika patricierhus i närheten.
Carolina såg upp mot fönstren i tredje våningen. I ett av dem lyste moster Märtas adventsstjärna klar och välkomnande, den som flickan tyckte så mycket om. Stjärnan var gjord av gult papper med ett stort orangefärgat mittparti, och så var den perforerad så att ljuset kunde strila ut genom de små hålen. Den lyste varm och underbar. Den lyste hem vandraren. Hem igen, bort ifrån kylan och ensamheten.
I trappuppgången doftade det härligt. Någon bakade pepparkakor och annat julgodis, för det lackade mot jul. Somliga hem var helt i julskrud redan, men det återstod en knapp vecka till julaftonen.
Erkki ringde på. Dörrklockans klang varslade om familjens ankomst, och snart hördes mosters skoklackar energiskt klappra mot parkettgolvet och Henriks bullrande stämma ljuda i bakgrunden.
Dörren öppnades på vid gavel, och där stod värdparet, runda och goda och uppriktigt glada. Moster Märta strålade som alltid. Kom in, kära barn, och ta av er skor och kappor och känn er som hemma!
Hennes välkomnande leende kändes ända in i hjärtrötterna på dem alla. Henrik myste bakom hustrun med sitt runda högröda anlete och ackompanjerade henne ivrigt.
Då familjen kom hit på överraskningsbesök kunde de aldrig veta om de skulle vara de enda gästerna där. Ibland träffade de några medlemmar av den stora släkten. Dessa visade sig vara något i stil med fastrars möders bröder och systersöners svågrars sysslingar, så dottern Carolina kunde aldrig helt lista ut släktskapet. Om det var ett stort minus eller inte, visste hon ej.
Men moster Märta var en så utåtriktad person, så hon hade för vana att säga till alla, både gamla bekanta och nya, relativt okända människor: ”Titta nu in, då ni tittar ut!”
Och dessa tittade gärna in, för det fanns få så strålande glada och generösa människor som Märta och hennes man.
Märta såg mycket belåten ut, för hon hade strålande nyheter som bara inte kunde vänta.
Nu ska ni få träffa några förtjusande människor, som jag bokstavligen hittat på konditoriet, och de har också tittat in här. Mycket förnäma herrskap...
De är, låt mig se, änkedoktorinnan Hélène Stjärnekors, och så har vi prostparet Jacob och Ingela Synovius och herrskapet Alexandra och Adam Putzdam. Jag sålde bakelser åt dem alla, och så kom vi i samspråk då jag serverade kaffetåren.
Herrskapet Putzdam har nyligen återvänt från en flygresa till London med Aeros Convair-flyg. Där besökte de alla ståtliga slott och museer och det där märkliga tornet med regalorna.
”Ja, Märta menar Towern och riksregalierna.” Henrik suckade litet, och såg roat på hustrun.
Märta fortsatte: ”Nu strax efter jul ska de flyga på shopping till Paris. De ska försöka få tag i en äkta art nouveau-lampa i någon av antikbutikerna där. Bara det bästa är gott nog för dem.
För något år sedan var det Köpenhamn och Düsseldorf som gällde, men nu har Putzdams fått nog. Det blir långtråkigt, säger de, inget nytt att se mer! För tillfället går de och funderar på Moskva också, fast där finns nog inget sevärt alls, skulle jag påstå. Men Putzdams är äventyrare!”
Henrik harklade sig. ”Ja, det blev faktiskt något tillfälligt krångel med pappren till Moskva också, tror vi. Men det klarar upp sig. I vilket fall som helst så är det storartat att de vågar ge sig iväg, så här snart efter kriget”, sa han. ”Inte kan man kalla dem fega eller slöa!”
Så var det Märtas tur igen. Ja, så där brukade de tala, kompletterande varandra, som äldre par ibland gör. Det var som en människa med två röster.
”Och det stackars prostparet Synovius som har så mycket att stå i, då de ska sända ut ett nytt missionärspar till Afrika, jag-minns-inte-vart-där... om nu bara de makthavande i landet tillåter det. Mycket papperskrig och åtskilliga turer i långdansen är det.”
”Ja, långdans blev det nog av det hela”, sa Henrik.
”Och änkedoktorinnan Stjärnekors då. Ja, hon går som bäst och drömmer om att inrätta en stiftelse som ska hjälpa fattiga barn på Kolahalvön. De står hennes hjärta nära, de små liven, ser ni.”
Henrik inföll: ”Ja, i synnerhet de på västra sidan, de som befinner sig närmare civilisationen. Allt är bara så rött och barbariskt, så man mår illa, sa hon.”
”Så intressanta personligheter, som verkligen gör en insats, skyndade sig Märta att tillägga. Annat är det med oss som bara jobbar eller är huskatter! Man kan inte jämföra oss med våra nya vänner, inte på samma dag i alla fall!” Henrik smålog: ”Nej, vi måste nog vänta till i morgon bitti, innan vi sätter i gång och jämför.”
Erkki skrattade, för han fann mosters och Henriks ordväxling mycket underhållande. Men lite orolig var han över mötet med supermänniskorna.
”Ja, Erkki, sen ringde Yngve också”, mindes Märta. ”Din bror hade just kommit hem från fabriken och sa att hela familjen tänkte titta in i kväll.” Detta besked gladde Ilse och Erkki mycket.
”Men, nu först en rundtur med Henrik, som har något nytt att visa. Sen ska ni hälsa på de andra!”
Ilse och Erkki kände båda att deras hjärtan tog ett skutt, och hamnade någonstans i magen. Obehaget att umgås med främmande och överlägsna individer var olidligt. Sådana representerade ju allt det som Ilse och Erkki inte var eller hade.
De var enkla människor som levde från den ena dagen till den andra, utan att något märkvärdigt skedde. Erkki jobbade alla dagar på Statsjärnvägarna, medan Ilse pysslade, städade och lagade mat hemma.
Ilse hade en kär hobby också, och det var sömnad. Alla Carolinas söta plagg hade hon planerat och sytt. Dessa beundrades mycket i skolan. Men inte kunde Ilse tala om det här, för troligen skulle ingen vara intresserad.
Erkki var mycket aktiv inom arbetarrörelsen och olika föreningar. Han spelade också amatörteater och var riktigt duktig, men tyckte inte det var något att briljera med inför moster Märtas fina gäster.
Således hade Erkki och Ilse inget att berätta, tyckte de, och blev skygga och överdrivet anspråkslösa i sådana sällskap, där det restes och gjordes märkliga ting. Ting som krävde pengar...
Erkki hade humor och kunde vara ironisk så ingen märkte något. Han såg glad ut och fick många att skratta om han var på det humöret. Men Ilse drog sig undan och teg.
Ilses pappa hade velat ge flickan, sin älskade lilla prinsessa, en chans att gå i en fin privat flickskola, även om det var knappt om pengar i deras hem. Men det gick inte väl alls. Ilse fick många tråkiga erfarenheter där. De andra skolkamraterna varken såg eller hörde henne. Hon var och förblev en osynlig varelse, som om hon aldrig existerat.
Både Erkki och Ilse hade nu hellre velat slappna av och bara umgås i all sköns ro med Märta, Henrik och Yngves familj.
Då pojkarnas far Kalevi hade gått bort alldeles för tidigt, hade Märta blivit som en andra mor för Erkki och Yngve.
Sigrid, pojkarnas mamma, hade gråtit tröstlöst dagarna i ända, då hon blivit ensam, ung änka. Kalevi hade varit hennes allt, och depressionen hade slagit ner i henne.
Senare hade Sigrid tillfrisknat och beslutat lämna det förflutna bakom sig. Hon fruktade att ingen helt kunde ersätta hennes make, men så hade hon träffat en trevlig änkling. Han var dansk och pensionerad radiotelegrafist. Honom kunde hon gott leva ihop med resten av livet, så de gifte sig, och Sigrid flyttade till Danmark.
Systern Märta hade varit en stark stöttepelare och god mor för pojkarna, den enda som brytt sig. Däremot hade deras skolgång lidit av faderns för tidiga död. Ingendera hann få något ordentligt yrke efter folkskolan, som de hade önskat sig. Det var bara att börja arbeta för mat och husrum, fast de varit nästan barn då.
Men Carolina visste inte mycket om sin familjs erfarenheter. Föräldrarna ville skona henne så länge det gick. Hon var ju nästan alltid glad och lycklig. Tids nog skulle livet ge henne sina törnar också. Men inte ännu, hon var ju så liten och sårbar.
Flickan var i sitt esse nu. Här var det massor av folk, och mängder av historier skulle berättas. Senare skulle hon leka kurragömma med kusinerna. Det var mycket roligt, för lägenheten var jättestor. Leken brukade vara länge, då det fanns så många skåp att gömma sig i.
Morbror Henrik var en snäll och hygglig man, som avgudade sin hustru. Men då Märta växt upp i enkla förhållanden, påstod sig Henrik härstamma från en förnäm polsk adelssläkt.
Han hade tyckt om sitt arbete som enkel kommunanställd, men Märta hade haft större pretentioner på livet. Hon hade fått leva i fattigdom och nöd med en ensam, hårt arbetande mor med tre små flickor. Nu skulle hon ta igen allt hon förlorat i barndomen.
Henrik hade därför startat ett litet privatföretag som gav god extra förtjänst. Han kallades spydigt direktör av städerskan och annat tjänstefolk som omgav honom och hustrun. Den polska adelssläkten kom honom således ofta till undsättning.
Det fanns uppenbara bevis på att allt var så sant som sagt om den adliga släkten.
Just den här kvällen förevisades Carolina och hennes föräldrar ett ovalt miniatyrporträtt i porslin som de aldrig sett förut. Henrik förklarade att det föreställde en ung adlig anfader till honom själv. En riktig greve.
Denne anfader hade ett helt obegripligt namn, men han log vänligt mot dem. Morbror frågade med uppriktig förtjusning i rösten om de inte såg de tydliga likheterna mellan adelsmannen och Alfons, Märtas och Henriks son.
Alfons som spelade fotboll i IFK, tänkte Carolina, stolt över sin släkting.
Erkki såg förargad ut och fnyste, så ingen utom dottern hörde honom. Carolina förstod ingenting. Den unge greven, som levt ett par hundra år tidigare, liknade ju faktiskt Alfons, tyckte hon.
Dessutom var miniatyren mycket vackert målad, och greven såg lika sympatisk ut som Alfons. Det sistnämnda sa Carolina högt.
Uppmuntrad av detta fortsatte Henrik rundturen i det stora och vackra hemmet. Senare skulle den högtidliga presentationen för de andra herrskapen äga rum, så att de fick öppna munnen och konversera tillsammans.
Morbror Henrik älskade att berätta historier, och varje pjäs bar på en alldeles unik historia. I synnerhet Carolina var en tacksam publik för hon lyssnade ivrigt, insöp vartenda ord och mindes.
Märta och Henrik hyste ett brinnande intresse för både antikviteter, konst och litteratur. Deras bibliotek var imponerande, och de hade massor av tavlor på väggarna.
”Ser ni det här lilla konstverket? Det är en äkta Rosenqvist. Är det inte ett fint exempel på nyrealistisk målarkonst?”
Varken föräldrarna eller Carolina tyckte om tavlan, även om det var en Rosenqvist. Den föreställde en strand med en pytteliten gubbe uppkrupen på en sten med ett metspö. Han var så liten, praktiskt taget en brunsvart fläck. I bakgrunden skymtade diverse buskage med en och annan björk. Färgerna var murrigt tråkiga, med bruna, gråblå och olivgröna nyanser.
Ilse sa: ”Färgerna kunde vara klarare, tycker jag. Men jag vet inte mycket om nyrealism eller Rosenqvist.”
”Den där lilla gubben är på något vis onödig med tanke på helheten”, försökte Erkki. I synnerhet hans analys hade ett katastrofalt resultat, för morbror Henrik blev alldeles tyst. Hans ansikte blev ännu rödare än vanligt.
”Det är nu så att den lilla gubben är mycket viktig! Den här havsstranden existerar, nämligen i Hangö, och det är min farfar som sitter där på stenen med sitt metspö. Rosenqvist ville måla just honom!”
Erkki viskade flinande till Ilse: ”Det kunde ju vara vem som helst eller kanske fluglort hela farfadern!”
Men det var det nu inte, tänkte Carolina, som hört hans teaterviskning. Det var utan tvivel morbror Henriks farfar. Hon var bergsäker. Men hur hamnade den polska grevens ättlingar i Hangö? Brukar adelsmän sitta och meta? Hur nära släkt var farfadern med greven? Allt var ett spännande mysterium.
Så var det dags för presentationen. Av någon anledning var den välkommen nu och gick av stapeln i herrummet. Detta var ett slags vardagsrum med skrivbord, massor av böcker på väggfasta hyllor och en läcker stor soffgrupp med många fåtöljer i mörkbrunt skinn. Det blev ett väldigt bugande och bockande, och alla var artiga och vänliga, men kyliga, mot varandra.
Aftonen framskred på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men det började bli ont om samtalsämnen. Det fanns inte många gemensamma nämnare i det här sällskapet. Det trodde alla, fullt och fast.
I stället ägnade man sig helt åt det starka, goda kaffet, de läckra bakelserna och sötsakerna från konditoriet, där moster Märta arbetade halvtid. Maränger, toscamazariner, potatisbakelser, tryffel, knäck och alexanderstårtor bjöds sällskapet på, och de lät sig väl smaka.
Prostparet Synovius, herrskapet Putzdam och den åldersstigna änkefru Stjärnekors var ganska tystlåtna, medan de tuggade febrilt. Ilse tyckte att de verkade oåtkomliga. reserverade och allvarsamma. Erkki tolkade dem, sin vana trogen, som högdragna.
Allesammans väntade otåligt på att farbror Yngve och faster Lizbeth skulle anlända med pojkarna Kurt och Lars, och rädda det som fanns kvar av kvällen.
Och så kom de då äntligen, och det var dags att tända de röda, levande ljusen i julgranen. Det tog en liten evighet att tända dem. Allt det här var annorlunda än i Carolinas hem. Där hade man elljus av praktiska skäl. Hon kände ett sting av avundsjuka, för allt var så mycket större, vackrare och stämningsfullare här än hemma.
Yngve såg brorsdotterns minspel och kom till hennes undsättning. ”Hoppsansa faderallallaa”, sjöng han och dansade runt med flickan, som glömde avunden lika fort som den drabbat henne. Faster Lizbeth hostade till lite och rynkade på näsan, för hon var betydligt värdigare än maken.
Snart nog började kusinerna leka kurragömma, och Yngve fick lugna ner sig, för han var vuxen och de fick inte leka.
Det hade alltid förut gått vilt till, och man hade hållit på i timmar. Den yngre kusinen Kurt, som var ett slags ledare för tremannagänget, kommenderade sin bror Lars, som han brukade: ”Du är den som letar efter oss! Först räknar du till tio. Långsamt!”
Småungarna kröp under sängar och andra möbler, men då man lekt en halvtimme syntes Lars inte till. Då gav Kurt till ett högljutt tjut i hopp om att väcka broderns intresse för leken på nytt: ”Kuckelikuuu Lars!”
Men det hjälpte föga, för Lars hade nu plötsligt blivit en ung man, som inte alls ville hänga med i småbarnens lekar. Hans roll hade ju också varit den minst attraktiva.
Han satt hellre tillsammans med de vuxna i herrummet, där han konverserade väldigt förnuftigt. Det uppskattades verkligen, för Lars ansträngde sig i motsats till de andra.
Yngve såg på Lizbeth, och hustrun förstod vinken. Hon ställde elegant några artiga frågor till de främmande herrskapen, och Yngve drog en suck av lättnad. Han önskade att han kunnat sitta i ett annat rum och prata med Erkki, för bröderna sågs inte så värst ofta.
Småungarna Carolina och Kurt, som under en ohejdad fnitterattack krupit runt på golvet under den äktenskapliga sängen i väntan på honom som skulle leta efter dem, kom otåligt fram igen. Dammiga och smutsiga i bästa finkläderna, håret i oordning och med trumpna miner. ”Jag måste nog klaga på städerskan”, sa moster Märta med ett snett småleende.
Efter en avdammningsprocess i badrummet fick barnen sälla sig till de övriga gästerna i herrummet. De fick svartvinbärssaft och bakelser, så deras dåliga humör var snart som bortblåst.
Carolina satt tyst och snällt på soffan med händerna i kors. Hon försökte lyssna på de vuxnas samtal, och ibland ställde någon henne en fråga. Då fick hon svara, för det hade föräldrarna lärt henne. Hon spelade sin snälla flickas roll mycket väl.
Kurt, som var spontan och livlig, började däremot delta aktivt. Ibland blev han lite för ivrig, och han hade en klingande stämma som överröstade alla andra, så de vuxna röt till. Så som vuxna brukar, då de inte får som de vill, tänkte Carolina sarkastiskt.
Men Kurt var inte den som gav upp.
Av allt detta nojs med barnen kände sig sällskapet en smula irriterat och hungrigt. Ilse, som hade erfarenhet av sin mors diabetes, viskade till maken: ”Blodsockret börjar sjunka på alla här. Det var de där bakelserna, du vet... snabbt socker...”
Märta förstod och gick efter sin syster, moster Berit, som kom henne till undsättning någonstans från köksregionerna.
Snart satt alla vid det långa ståtliga mahognybordet i matsalen. Medan Berit bar in fat efter fat, beundrade de närvarande det antika porslinet på matsalsväggen och några marinmålningar med skepp i storm eller kuling.
På bordet, som dukats med bästa porslinet och silverbesticken, fanns snart precis allt man kunde önska sig, utom julskinkan, för den hörde julen till.
Det vattnades i alla munnar. Gravlax och kokt potatis, sillsallad, senapssill, inlagd strömming, leverpastej, aladåb och rullsylta fanns på faten.
Erkki skulle just hugga gaffeln i en strömming, då Ilse la handen på hans arm som en varning.
Prosten Synovius tog till orda och välsignade både maten och det gästfria värdparet, som glödde av belåtenhet. De övriga satt med huvudena böjda över maten en stund, innan de försiktigt tog för sig.
Och just då, i det ögonblick då tystnad rådde medan de utsvultna gästerna lät sig väl smaka, då ringde någon otåligt på dörrklockan: ”Klingeliklang, klingeliklang, klingeliklang”!
Alla hoppade till på sina stolar, och såg häpet på varandra, för det var tämligen sent för några nya gäster att anlända.
Henrik steg upp och gick mot dörren, åtföljd av hustrun. De undrade, vem det kunde vara.
Dörren öppnades, det var helt tyst bråkdelen av en sekund, men sedan började den mest oväntade och högröstade svada man kan tänka sig.
En bärande kvinnostämma hojtade:
”Här är vi nu äntligen! Kära nån ni kan inte föreställa er ens i era vildaste fantasier hur tokigt vi har burit oss åt! Vi åkte vilse, kan ni tänka er! Oj herrejess ändå! Vi hoppade på fel spårvagn och åkte ut till Brunakärr... och där irrade vi omkring i koloniträdgården och kom ut på andra sidan! Och sen hittade vi en bussdepå! Jadå, det gjorde vi minsann! Nå i alla fulla fall så var där äntligen någon man kunde fråga var i all världens tider man befinner sig! ... och så kom vi då hit med taxiskjuts hux flux! ... och så var det slut på det äventyret.
Erkki hajade till och log igenkännande, för det kunde inte finnas någon annan i hela världen än just hon, hans kära mamma, som var så där ohyggligt pratsam, så hon totalt glömde bort att hälsa. Ingen visste att hon skulle komma överhuvudtaget, men det hade hon totalt glömt efter alla strapatser.
”Det är mamma”, sa han rörd. Yngve skyndade sig också att torka bort en tår.
Carolina och kusinerna hade inte sett sin farmor på många år, men nu var hon här, och de var upprymda alla tre. Farmor, underbara farmor var hemkommen! Nu skulle hon sätta lite fart på livsandarna här, för det var de i behov av.
Hennes danske man var med henne, men han var ganska tystlåten jämförd med Sigrid.
Alla i matsalen lyssnade då han presenterade sig med glad stämma. ”Hans Christian”, sa han, och tillade så med ett litet skratt: ”Andersen.”
Därefter bugade han sig ödmjukt och djupt, och morbror Henrik likaså, med påföljden att de slog ihop huvudena med en smäll. De jämrade sig högljutt på svenska och danska.
Men då hände något annat som också var helt oväntat.
Prosten Synovius lutade sig tillbaka i stolen, kisade litet, och brast sedan ut i ett rungande gapskratt: ”Å min Gud i himlen! Han heter Hans Christian Andersen! Och nu har vi två bulor också. I huvudena på värden och poeten!”
Därefter skrattade Erkki och Yngve först. Och sedan varendaste kotte. Isen var definitivt bruten, en gång för alla.
Ingela Synovius räckte, skakande av skratt, en broderad näsduk till Hélène Stjärnekors. Den sistnämnda snöt sig högljutt och njutningsfullt. Så gav hon den obeskrivligt nedsöljda näsduken tillbaka, men Ingela sa: ”Behåll den som ett minne, Hélène!”
Alexandra Putzdam hostade så tårarna rann, och Märta gav henne illa kvickt ett glas vatten. Fru Putzdam hade ådragit sig en förkylning i det fuktiga London, och varje försök att skratta åstadkom en massiv hostattack.
Adam Putzdam vände sig mot Ilse och sa: ”Så här gott har jag inte skrattat på mycket länge. Om det inte var för ischiasen jag fick av att sitta i ett kallt flygplan, så har jag njutit mycket av den här aftonen här! Så trevligt sällskap! I morgon ska jag till massören igen.” Ilse log mot honom, ett överraskat, vänligt leende.
Farmor och farfar Andersen kom in och hälsade. De kramade alla och envar, hög och låg, rik och arm. Därefter blev de erbjudna husrum hos moster Märta och Henrik på obestämd tid. I glädjeyran blev alla närvarande också inbjudna till att fira julafton tillsammans. Erkki lovade ta kontakt med Julgubben snarast möjligt, för han kunde vara mycket upptagen. Samtidigt log Erkki glatt då han planerade sin nya teaterroll på julaftonen.
Då skulle glädjen stå högt i tak, för julskinkan skulle stå på julbordet. Kyrkoherden skulle läsa julevangeliet och någon skulle kanske bli tvungen att förstulet torka bort en tår. De skulle sjunga och dansa och vara glada, och i synnerhet skulle de minnas humorn och skrattet. Tomteluvorna fick inte glömmas hemma.
Putzdams skulle hinna bli av med krämporna. Fru Putzdams förkylning hade redan varat i en vecka, och två brukade vara lagom. Herr Putzdams massör skulle jobba febrilt hela julveckan med hans styva muskler. Ja, det skulle gå vägen.
”Carolina”, sa morbror Henrik. ”Vill du kanske låna den här boken nu? Du har snart läst dig igenom hela biblioteket!” Och så räckte han fram ”Samhällets olycksbarn”, skriven av en viss Victor Hugo. Samtidigt tryckte han en yllevante mot sin värkande panna.
Det ville Carolina gärna, fastän hon just i dag tyckte att inget gick upp emot Hans Christian Andersens sagor. Fast olycksbarn fanns det där också. Den lilla flickan med svavelstickorna, tänkte hon sorgset, och den lilla sjöjungfrun.
Då alla tagit avsked av varandra, var det dags att gå hem till sitt. Men de hade fått några nya vänner, och de kan vara bra att ha.
Nu skulle de få en härlig jul, med farmor och farfar här också! Familjen måste följaktligen köpa några julklappar ännu - till alla. Carolina skulle använda sitt sparkapital. Men vad skulle hon ge farfar Hans Christian? Kanske yllevantar, tänkte hon roat. I morgon på juluppköp!
Det gjorde hon efter skolan följande dag och dröjde länge, men vad hon köpte är en hemlighet. Det är julens mysterium i ett nötskal. Alla vill varandra väl, och allt hålls hemligt intill den sista minuten.
Erkkis gåva till dottern var ett undantag. Den lyste redan i fönstret i Carolinas pyttelilla flickrum. Klar och välkomnande strålade den. Stjärnan var gjord av gult papper med ett stort orangefärgat mittparti, och så var den perforerad så att ljuset kunde strila ut genom hålen. Den lyste varm och underbar. Den lyste hem vandraren. Hem igen, bort ifrån kylan och ensamheten.
Den lilla vandrerskan gladde sig åt att komma hem. Hem till föräldrarna, hem till det lilla rummet och hem till stjärnan, som siade om något stort mysterium som skulle ske om några dagar, då det var julens afton.
Det behövdes bara tålamod. Snart skulle julen vara här.