Röda soffor var något som Alice hade beundrat hela sitt liv. Men bara på avstånd och ett tillbörligt sådant. Hon hade sett en vacker röd soffa med tillhörande länstolar bäras in hos grannfrun en gång. Denna var hustru till en minister och senare presidentkandidat.

 

Grannfrun var trevlig och pratade ofta med Alice i trappuppgången. Men Alice kunde inte föreställa sig något närmare umgänge med henne. Om nu hon och hennes man blev bjudna till dem, vad hade de då gemensamt? Ingenting alls. Det skulle kännas pinsamt. 

 

Men så fin den röda soffan varit! Något hon aldrig kunde få, för så stod det tydligen skrivet i stjärnorna.

 

* * *

 

Det var något märkligt med det där. Alice var så ödmjuk och undfallande, så det nästan var som en sjukdom. Om man är optimist skulle man tro att medmänniskorna räcker handen och drar en skygg person som Alice med i livets lek och fröjder. Och att de känner sig nöjda då de kan glädja någon.

 

Men ingen hade någonsin uppmuntrat henne, tagit henne med. Snarare tvärtom. De baktalade Alice och undvek henne, lämnade henne ensam, och fick henne att känna sig som en nolla.

 

Alice var vackrare än de flesta andra flickor. Pojkarna både beundrade Alices skönhet och tyckte om hennes personlighet. Hon var en god kompis, som de kunde lita på.

 

Varför räckte hon då inte till för flickorna i privatskolan? Kanske hennes vackra utseende var svaret på den frågan, som hon aldrig fått något svar på. Alice insåg inte att flickorna möjligtvis kunde avundas henne. Den tanken var henne helt främmande.


Det var hennes eget fel, trodde Alice, för hon var tystlåten och hade inte lika fina kläder och smycken som de. Hennes föräldrar hade knappt gått ut folkskolan och hörde givetvis till arbetarklassen. De andra skröt med sina fina anor. Föräldrarna var antingen av urgammal adelssläkt, rika handelsmän eller högskoleutbildade. Hon hade däremot inget att briljera med.


Snäll var hon för det mesta, men det var inte hela sanningen. Alice var ingen ängel, utan kände ibland ett starkt hat mot alla plågoandar, både i skolan och senare på arbetsplatserna. Det går så om man alltid är den som inte räknas, den som står utanför, den som är sämre än de andra.


Alices far hörde till de starka, en sådan man som klarar sig i alla väder. Han hade en inbyggd auktoritet som vuxit fram under en strapatsrik ungdom, som ingalunda varit lätt.

 

Han visste vad han ville, också då en bättre position erbjöds honom på Spårvägarna. Denna skulle ha givit honom inte bara en finare titel utan också högre lön. Men han satsade på det han såg som livskvalitet för just honom och avböjde.

 

Hustrun och dottern blev besvikna förstås. Men fadern var medelpunkten i deras existens, och han bestämde om allt. Modern var en snäll och generös, men viljelös satellit som rörde sig i samma bana kring den äkta mannen år ut och år in. Den rollmodellen hade Alice alltid haft för ögonen.

 

* * *

 

Alice hade växt upp och varit gift ganska många år då familjen skulle byta ut en gammal brun soffa mot en ny.

 

Det fanns många former och färger att välja på i affären. Där fanns allt från grått till rött, och alla hade de en precis likadan prislapp. Alice såg med hungriga blickar på en pösig röd soffa, men så valde hon, sin vana trogen, den fulaste av alla, en tråkig grafitgrå. Hennes man ingrep inte, för han tyckte det hörde hustrun till att säga var skåpet skulle stå.

 

Skulle detta skyllas på krigstider eller fattigdom? Eller praktiskt sinnelag eller vad? Under och efter kriget hade de sytt om gamla kläder och stoppat och lappat, för det fanns inget att köpa. Alices dotter begrep det inte, för hon hade aldrig upplevt de värsta tiderna. Dottern saknade färger i det lilla hemmet.

 

Men Alice var mycket bestämd. Hon tyckte att smuts och slitage inte syns lika tydligt på en grå eller brun soffa. “Ja men,” sa dottern, ”de ser ju redan smutsiga ut som nya”.

 

Dottern hade inte vetat hur det var fatt med hennes mor. Senare förstod hon. Går du omkring i årtionden och känner dig fattig, hunsad och obetydlig, så har du ingen moralisk rätt att köpa dig en röd soffa.

 

Så tänkte hennes mor. Felet med en röd soffa är att den syns och ställer krav på uppmärksamhet från omgivningen. Den signalerar: här är jag och jag är fin!

 

* * *

 

Spårvagnarna fortsatte att skramla fram förbi huset där de bodde, och livet självt gick sin gilla gång. Dottern gick ut skolan. Snart försvann hennes Rolling Stones-affischer från väggen i det forna flickrummet. Hon flyttade bort från föräldrahemmet.

 

Alice hade för länge sedan valt en anspråkslös tillvaro i skuggan. Där fick hon vara i fred. Ingen knuffade undan henne för att erövra en plats i solen, den plats som kanske skulle ha tillhört Alice. Hon kände sig trygg då. Samtidigt gav hon upp kampen om en bättre livskvalitet.

 

Sedan återstod det bara att vänta på makens pensionering.

 

Då skulle de båda leva gott och njuta tillsammans av sitt lilla sparkapital, som de under alla år lyckats samla på bankkontot. De skulle resa till Spanien varje sommar. Under kalla vintrar skulle de se på bilder från resorna och leva på minnena tills det var dags igen.

 

Men maken blev plötsligt allvarligt sjuk en sommar, tynade sakta bort och dog då hösten kom. Så stod Alice helt ensam, berövad alla illusioner och drömmar. Övergiven av alla, släkt och vänner.  Bara dottern fanns kvar.

 

* * *

 

Alice sörjde maken både djupt och länge. Hon var otröstlig i månader och gick klädd i svart de få gånger hon lämnade hemmet. Ett år gick, vinter, vår och sommar.

 

Men så småningom började allt förändras. Luften kändes åter lättare att andas, och ångesten gav vika. Det kom vackra höstdagar, då himlen såg klarblå ut igen efter långa tunga månader. Ute sprakade naturen i rött, orange och gult.

 

Alice såg sig omkring i hemmet med nya ögon. Hon måste acceptera att maken var borta och lära sig att bygga ett nytt liv på egen hand. Hon skulle börja med att möblera om i hemmet.

 

 

Dottern följde med Alice till möbelaffären. Där styrde Alice kosan automatiskt mot en soffgrupp i brunt. Men dottern tog henne bestämt under armen.”Där borta finns en underbar mjuk soffa i rött och två likadana länstolar”, sa hon. “Kom, så går vi och ser på dem!”

 

“Ja, jag vet inte,” sa Alice. ”De är nog fina, men så opraktiska. Tänk om jag spiller kaffe på soffan?”

 

“Det finns fläckborttagningsmedel,” svarade dottern bestämt.

 

Det tog dem en lång stund att beundra den röda soffan och därefter syna alla grådaskiga och snusbruna soffor i hela affären. Men efter lite påtryckning från dottern bestämde de sig slutligen för att slå till och köpa den röda.

 

Dottern visste att detta var hennes mammas hemliga dröm. Alice hade bara varit så rädd för den pretentiösa röda färgen. På vägen hem satt modern tyst och fundersam och sa nästan ingenting. Slutligen verkade hon nöjd, och dottern anade oråd.

 

Följande söndag bjöd Alice dottern på kaffe och bullar. Hon öppnade dörren och log mot dottern. Alice var inte längre klädd i svart. De gick in i vardagsrummet. Där möttes dottern av en syn som fick henne att stelna av fasa. För där fanns inget rött soffmöblemang, utan en brunspräcklig sittgrupp.

 

“Vad har du gjort,” utropade dottern.

 

“Ta det lugnt nu,” sa Alice.

 

Hon gick fram till soffan och lösgjorde överkastet hon sytt. Därunder fanns den vackraste röda soffa man kan tänka sig.

 

“Vi dricker kaffe nu med överkastet på, så vi inte smutsar ner soffan. Sen kan vi ta bort dem allesammans, ja, från stolarna också, och prata i lugn och ro.”

 

Dottern smålog lättad mot Alice.

 

“Som du vill, mamma,” sa hon och satte sig ner. Bägge två praktiskt taget hällde i sig det heta, svarta kaffet och svalde bullarna nästan utan att tugga. Snart var det dags att högtidligen avtäcka det röda soffmöblemanget.

 

 “Cérémonie protocolaire,” utropade Alice glatt, och drog av alla överkasten, det ena efter det andra.

 

Så skrattade hon och dottern tillsammans gott och länge, medan de beundrade det eleganta soffmöblemanget. Det var så länge sedan Alice njutit så här av livet! Det var som en av hennes barndoms jular!

 

Hennes blickar vandrade omkring i rummet, och de fastnade åter vid den röda soffgruppen. Tänk att den var hennes nu! Men snart skulle den väl täckas över igen, tills det var dags för följande kaffebesök. Tills min dotter kommer hit igen! Alice kände ett fruktansvärt obehag inför tanken.

 

Nej, det måste bli en ändring där också! Nu skulle hon bjuda hem alla hon kände på kaffe och tårta! Först närmaste grannfrun och sen svägerskan förstås och möjligtvis änklingen i sjunde våningen. Det här soffmöblemanget skulle minsann firas. Hon började planera ivrigt...

 

* * *

 

Och den stolta röda soffan övertäcktes aldrig mer. Ändå var den fri från alla fläckar och all smuts, tack vare effektiva, moderna fläckborttagningsmedel.

 

Alice själv då? Hon gick alla dagar till matbutiken eller torget för att handla. Så köpte hon en ny kokbok och experimenterade ivrigt i köket med hälsosamma ingredienser. Senare började hon brodera korsstygnstavlor, och då och då besökte hon utställningar med naivistisk konst.

 

Med högburet huvud gick Alice, de laxröda läpparna log, och det nyfriserade askblonda håret glänste i solskenet. Den nya promenaddräkten klädde henne perfekt.

 

Hon skyndade hemåt, för hon skulle få en kär gäst på besök. Änklingen i sjunde våningen kom nuförtiden mycket ofta på kaffe. I kväll skulle han få middag, och han var mycket välkommen.



©Catharina Kangas