Det hade varit en härlig, lång sommar. Tre hela månader med lekar i sol och vid vatten. Det var varmt också den här dagen, alldeles som tidigare. Men solen stod nu lägre på himlavalvet, förebådande den tid som skulle komma. För en viss liten flicka var det, trots det heta solgasset, som om sommaren dött med en gång. Hon visste att hennes dyrbara frihet var slut. Ett helt långt dödtråkigt skolår väntade på henne. Dessutom var hon ensam, hon hade ingen riktig vän i skolan. Hon hörde inte hit, hon ville bort från staden, tillbaka till landet. Hon ville ha sommarlovet tillbaka.

Hon gick långsamt och motsträvigt gatan fram, som om hon på det viset kunde förhindra att skolan började. Där borta, mellan de lummiga kastanjeträden, skymtade redan hennes blivande fängelse. Den stora rödtegelsbyggnaden. Så obehagligt skolhuset såg ut. Hon släpade sig framåt med en suck av yttersta bedrövelse.

Åtta år skulle hon fylla om ett par månader, och det andra året i folkskolan började. Hon gick uppför trapporna till det nya klassrummet och sneglade på de välbekanta gipsstatyetterna. De smålog stelt med oseende ögon. Varför måste de se så där förskräckligt tråkiga ut? Och varför var alla kritvita i ansiktet? Kunde ingen måla dem på något sätt, sätta lite färg på dem? De såg ju ut som spöken. Nåja, döda var de allesammans, Runeberg och Topelius och vilka det nu var, så de kanske VAR riktiga spöken. Och de är väl vita, tänkte hon, på sitt sedvanliga snusförnuftiga sätt.


Den lilla flickungen med det kortklippta, raka bruna håret andades in djupt, och klev in i klassrummet med en sur min i det något pojkaktiga ansiktet. Nu gällde det att hitta en ny sittplats åt sig! Där skulle man sitta stilla ett helt läsår och våndas. I klassrummet satt redan en massa barn, och alla stirrade på henne. Usch, så otäckt! Hon kände ångesten krama hjärtat. Tänk om ingen endaste en ville ha henne i pulpeten bredvid sig. “Trollet gick i ringen och ingen ville ha det...”, mindes hon. En av de grymmaste lekar som fanns.

Hon tittade nervöst omkring sig, medan hjärtat bultade. Vart skulle hon ta vägen? Hon såg de hånfullt eller generat flinande pojkarnas nunor, alla vända mot henne. En sån apekatt skulle hon absolut inte sitta bredvid. Nej, aldrig i livet, beslöt hon. Skolpojkar var obehagliga och spottade tuggummin i huvudet på en, eller nöp en. Vad som helst bara för att få flickornas uppmärksamhet, så mycket hade hon redan förstått. Där framme till höger fanns en tom plats. Och där i mitten, längst bort, på tryggt avstånd från kateder och lärare, en annan. I pulpeten bredvid satt en gladlynt, fräknig flicka med två tunna röda flätor, som såg ut som råttsvansar. Hon ser kiva ut, tänkte pojkflickan. Men tyvärr...  Den rödhåriga tycktes vänta på någon. På vem?

Flickornas ögon möttes för någon flyktig sekund. Utan att veta vad den andra tänkte, önskade bägge två att... Sedan såg de blygt bort, för att sekunden efteråt låta blickarna oroligt flacka runt rummet en stund, som varade en hel evighet. Plötsligt tog flickan med flätorna mod till sig och såg välkomnande på den korthåriga. Denna log glatt tillbaka. En sån lättnad! Deras hjärtan fylldes av en varm känsla av trygghet. Allt var nu överenskommet, och nykomlingen gick och satte sig bredvid den rödhåriga.

“Vad heter du?”, frågade de med en mun. “Karina”, svarade pojkflickan försiktigt. ”Och jag heter Kajsa”, sade den rödhåriga hurtigare.  Efter denna presentation  kunde de lugnt ägna sig åt det man vanligen sysslar med i skolan den allra första dagen, läsordningen till exempel. “Kanske vi också skall vägas och mägas,” trodde Karina hoppfullt. Hon var stolt, hade vuxit rejält under sommaren, och ville gärna att alla skulle se det. “Vägningen och mägningen” ägde rum en timme senare, och mycket mera gjordes inte den dagen.  Snart fick alla eleverna gå hem igen. Ut, ut så fort man bara hann....

Kajsa och Karina blev de bästa vänner man kan tänka sig. De gjorde allt tillsammans, och ingen eller intet kunde skilja dem åt. De delade på allt, som de kallade sitt. Hemliga tankar och drömmar, som de inte velat berätta om för någon annan. Och det godis, som de lyckades köpa för sina små veckopengar. Inte ens skolgången smakade pyton, då de hade en vän i skolan. Det underbara med skolgården på hösten var kastanjeträden som växte där. Just nu bar de mogen frukt. Kastanjer med eller utan taggiga skal låg överallt under de gulnande träden, och Kajsa och Karina fyllde sina kjolfickor med de bruna, underbart glänsande skatterna. Hem vandrade de hand i hand. Försynen hade nämligen sett till att de också bodde vid samma gata, som hette Idrottsgatan. Bara ett par hus låg mellan deras hem, som vette åt Bollplanen och Stadion.

Då skolan var slut för dagen tog flickorna på sig sina ryggsäckar och begav sig hemåt. De brukade alltid gå samma väg. Först nedför den långa gatan, sedan sneddade de genom en liten park med  rosenrabatter, där lindarna kastade långa skuggor så länge de hade löven kvar. Därefter måste de ta sig över en gata med livlig trafik, men de lyckades alltid komma helskinnade undan. Det var som ett underverk, för monstren verkade rusa rakt framåt utan att någon mänsklig fot eller hand ingrep. Sedan kunde flickorna pusta ut, för då var de nästan hemma.

Karina bodde tillsammans med sina alldeles vanliga föräldrar uppe i femte våningen i en liten, men ljus och trivsam lägenhet med fin utsikt över Bollplanen. Pappa jobbade i stadens tjänst, och mamma var hemmafru. Det var inte så underligt på den tiden, i mitten av 1950-talet, att ha mamma hemma. Det var snarare en naturlag, och det var ingen dålig sådan. Det var mysigt att ha maten väntande på bordet, då Karina kom hem. Pappa brukade ofta sitta i fönstret på kvällarna och se på fotbollsmatcher, och ibland gjorde Karina det också. Det var skojigt, och kostade ju ingenting alls.

Kajsa bodde tillsammans med sin spännande konstnärspappa Åke, sin bror och sin åldersstigna farfar.  Ett litet annorlunda hushåll var det. Tjocka gardiner hängde framför fönstren, och lamporna var tända, också mitt på ljusan dag. Farfadern tyckte om att sitta i länstolen och läsa, med brillorna hängande på näsan. Brodern gick omkring hemma och företog sig inget särskilt. Kajsas mamma bodde inte med dem, hon hade lämnat sin familj, för hon stod inte ut med maken.  Konstnären levde ett bohemiskt liv, hade ateljé och var ibland borta över nätterna antingen där eller hos någon bekant, ingen visste riktigt hos vem eller var.  

En gång då flickorna var hemma hos Kajsa skulle de bli bjudna på mat. Det blev de faktiskt också,
och det var konstnären själv som var kock. På menyn stod kokta knackkorvar, men ack och ve, tankspridd som han var så glömde han att vattnet kokade för fullt, och korvarna brann i botten. De var helsvarta, då de serverades. “De är hemskt hälsosamma”, försvarade Kajsa sin pappa, “förkolnade knackkorvar”. Så fortsatte hon med en förklaring över hur viktigt det var att få kol i sig. Och allt det där kunde nog stämma, tänkte Karina. För så obehagligt som de svarta korvarna smakade, så MÅSTE de vara hälsosamma. Karina mindes mycket bra fiskleveroljan, hur hemsk den var. Hennes mammas mat var så innerligt god, men därför säkert också ohälsosam. Inte hade den maten någonsin varit så här fint förkolnad.  


Tiden gick väldigt fort, för det gör den väl om man har roligt jämt. Alldeles plötsligt var höstterminen slut, och så var det dags för julfest i skolan med sång och ringlekar - och alla julförberedelser i hemmen. Alla andra pysslade av hjärtats lust, men i det fattiga konstnärshemmet, med bara karlar i huset, syntes inga tecken på den annalkande julen. Men pappan ville i alla fall ge dottern och sonen något i julklapp.

Konstnären hade äntligen fått en målning färdig, och det var faktiskt någon som köpte den också. Med de pengarna skaffade han sig själv sex nya kostymer, för säkerhets skull.  Man visste ju aldrig något om framtida förtjänster. Dottern fick det hon redan länge innerligt önskat sig, i synnerhet på hösten då regnet hällde ner och vätte skorna. Ett par grå gummistövlar, likadana som den bästa vännens.

“Nu är vi som två systrar”,  utropade Kajsa. Hon var alldeles till sig av glädje. Och så var det ju, tänkte Karina, de hörde ihop – nu och för all tid – som syskon gör. Men allt kunde de inte göra tillsammans. Under vintern fick Karina åka skridsko ensam på banan nära hemmet, för Kajsa hade inga. Karinas skridskor hade köpts begagnade av hennes pappa och hade varit verkligt förmånliga, men Kajsas konstnärspappa hade inte tid att löpa runt i affärer för sin dotters skull. Han levde för sin konst och umgänget med andra kufar, alla konstnärer. Det var ett liv, som var allt annat än sunt. Varför skulle då dottern skrinna? Karina åkte omkring på sina kära skridskor, medan samvetet och medlidandet pinade henne.

Äntligen kom den välsignade våren med snösmältning och takdropp. Gårdskarlen såg till att ingen snö och is fick ligga kvar på trottoaren. Det var en hederssak för honom. Ändå uppstod det vattenpölar på gatan, då vårsolen kämpade med vintern, och det smälte och droppade på alla håll och kanter. Flickorna tog då på sig sina grå gummistövlar och rusade ut i vätan. Där sprang de skrikande av förtjusning omkring i varenda vattenpuss de såg, så det riktigt stänkte om dem. De njöt av fulla muggar av vårvädret. Dessa underbara gummistövlar! Vad hade de tagit sig till utan dem?

Hela våren gick på det här viset. Flickorna lekte på fritiden, och skolan gick rätt bra för dem båda, kunde föräldrarna konstatera. Sedan -  äntligen! I slutet av maj stod Kajsa och Karina tillsammans med de andra eleverna, lärarna och föräldrarna i skolans festsal. Där sjöng allesammans andäktigt sången “Den blomstertid nu kommer...”. Flickorna tyckte att det var en så underbar sång, så det inte var klokt. Det sjöng i deras hjärtan också, för nu var sommaren faktiskt här igen. Träden hade ljusgröna löv redan, och narcisserna blommade i de närliggande höghusens små trädgårdar.

Men det skulle inte gå riktigt som flickorna hade tänkt sig. Alla deras gemensamma sommarplaner torpederades av Kajsas mamma. Det kom som en obehaglig överraskning. Mamman ville gärna ha Kajsa och hennes bror hos sig hela sommaren. Och så gick det förstås, för vem frågar efter vad barn vill. Det passade pappan alldeles utmärkt att bli av med ungarna, så han fick rumla om med sina kumpaner. Flickorna gick trumpna omkring i sina hem. Men vad kunde de göra? Föräldrar vet alltid bäst. Och Kajsa reste bort.

Karina tillbringade sitt sommarlov med föräldrarna i deras gamla trävilla på landet. Den liknade ett litet kråkslott. Där bodde hon och hennes föräldrar i vindsvåningen. Nedre våningen hyrdes av ett hyggligt medelålders par, som tyvärr då och då fick besök av dubiösa släktingar. En systerson, som hade suttit inne för snatteri och bilstöld, kom också ofta. Det var jättespännande, tyckte Karina, det där med fängelset. Jarkko hette han och han var en snäll ung man - i grund och botten. Då han fått jobb på skivaffär, skänkte han Karina singelskivor med Lasse Liemola och Laila Kinnunen, som alla andra ungar också hade velat ha. Hyresgästerna såg efter huset om vintrarna, och hyran var ett välkommet tillskott i Karinas föräldrars kassa.

Karina hade visserligen många kamrater på landet, men kände en väldig saknad efter sin bästa vän. Det riktigt värkte i bröstet ibland, och hon var mycket orolig inför den kommande hösten. Hur skulle det gå? Skulle Kajsa komma tillbaka alls? Karina började misstänka att hon bara skulle försvinna ur Karinas liv, stanna för evigt hos sin mamma, och aldrig i livet komma tillbaka mer. Så var det nog, vad Karina än ville. Och det fanns inget man kunde göra åt saken. Det brukade alltid gå så. Hade man något man tyckte om, så togs det ifrån en. I synnerhet om man var barn.

Så tog då sommaren slut, och höstmånaden september började, och regnet kom. Det var skoldags igen. Karina suckade ynkligt och tog på sig sina grå gummistövlar. Så marscherade hon resolut iväg till skolan, ensam, och i god tid innan de andra skulle komma. Hon ville välja plats först av alla. Sedan var det hennes tur att sitta och glo på dem som kom in. Kanske kom det någon ny...  Men ingen skulle kunna mäta sig med Kajsa, det var säkert. Man har en sådan vän bara en gång i livet. Men det var förbi nu.


Karina såg de välbekanta kastanjeträden och rödtegelsbyggnaden närma sig. Hon öppnade skolans ytterdörr, och dröjde kvar en stund. Sedan andades hon in djupt, och gick uppför trapporna. Hon kom fram till klassrummets dörr, som var stängd. Så hajade hon till, och hjärtat tog ett skutt i bröstet. Någon annan hade kommit redan. Hon såg något på golvet intill väggen. Nej, det kunde inte vara sant... Hennes ögon började stråla, och munnen drogs till ett brett leende. Det här hade hon i all hemlighet önskat sig hela den långa sommaren.

Där stod de, uppställda vid väggen, ett par grå gummistövlar. Likadana som hennes egna. De skodon som tillhörde hennes allra käraste vän. De ensamma stövlarna skulle inte behöva vänta länge. Snart skulle det finnas ett annat likadant par alldeles intill dem. Och inne i klassrummet skulle två små flickor prata och skratta lyckligt tillsammans som aldrig någonsin förr.





©  Catharina Kangas