Jord och sol

en alldeles för lång tid

måste hon sakna din värme

och vänta tåligt på din återkomst

steg för steg vände du åter

hon fick njuta dina strålar

de gav henne liv i våren

lycklig födde hon grönska och gröda

hon ville bli älskad av dig

just så ville hon leva alltid

i ömhet och varsamhet

få njuta dina händers smekning

men ibland vila från din närvaro

se på molnens svala skuggor

som skänkte skönhet och ungdom

och gav henne kraft till ert nästa möte

i försommarens tid var anletet grönt

hennes brunnar fulla av vatten

bäckarna sorlade glada och sorglösa

skönt var det att leva då

men du förstod henne aldrig

du var och förblir annorlunda

din längtan var för ivrig

passionerad var din uppmärksamhet

hon ville ensamhet ibland

vila allena från din närvaro

ostörd i stundens självständighet

i regn och lång skymningsro

du förstod ej att hålla tillbaka

bemästra din våldsamma åtrå

du lade ej band på dina känslor

därför var det för sent för er två

en dag fick du se det fruktansvärda

glödande gloende från ditt höga valv

den älskade där nere döende

inför dina obarmhärtiga tårlösa ögon

för mycket kärlek var förödande

gjorde henne till färglöst öde mark

orkeslös och redo att dö i hösten

ty bränd jord kan ej leva länge.