Hennes käraste vän

Det var en gång två systrar som med glädje i hågen gick på en rockkonsert i en medelstor stad på västkusten. I och för sig låter detta inte så konstigt, men den som kände dem höjde nog förbryllat på ögonbrynen ett par gånger. För det var så att inga systrar kunde vara mer olika varann än dessa två. Redan åldersskillnaden dem emellan var tio år. Men vissa likheter hade de också. Ingendera var någon partytjej. Och inte hade de någonsin gillat rockmusik. Så nog undrade folk, hur det var fatt.

Den äldre systern hette Eva och var lyckligt gift med en jordbrukare som hette Runar. Dessutom var hon stolt mor till två välartade barn som alltid hade hyss för sig. Så hon behövde aldrig bekymra sig för deras skull. De var synnerligen sunda och lyckliga barn.

Eva var jordnära och praktisk. Hon älskade att laga mat och pyssla i hemmet och hade säkert aldrig hört namnet Ludwig Wittgenstein. Och hade hon gjort det så hade hon skrattat gott. Konstigt namn, skulle passa en jakthund. Dessutom älskade hon gospels och sjöng i kyrkokören, där hon tillhörde ungdomarna.

Maria var mycket ung och något allvarsam. Hon dyrkade klassisk musik, filosofi och datorer. Hon var också något av en dagdrömmare, som aldrig fick något verkligt till stånd. Åtminstone tyckte Eva det, och då måste det ju stämma. För Eva var den förnuftiga systern, tyckte de flesta bybor.

Eva var som skapt till hustru på en bondgård. Där gällde det att handla och inte sitta och fördriva tiden med onyttiga ting, tyckte Eva. Ingen Facebook för henne inte och inget googlande. Gugglande hade hon sagt, och då hade t o m grannen skrattat. Fast denne granne var fyllda åttio var han på alerten och hade haft enbart nytta av sin dator.

Utsikterna för att systrarna skulle gå på en konsert med hårdrock på programmet var alltså minimal. Stjärnan var rocksångaren Robert från Sverige. Han var relativt ung, äldre än Maria, men yngre än Eva.

Eva hade hört berättas en massa om honom. Väninnan Carita var hans fan och hade alla hans skivor. Hon hade sagt att Robert hade en så stark och hest sexig stämma. Och, hade hon tillagt med glimten i ögonvrån, humor och manlig karisma som räckte till för att få de flesta kvinnfolk att sucka lyckligt av förtjusning.

Pyttsan, hade Eva fnyst då Carita sagt att Robert fick varenda kvinna att falla som en kägla och därefter lida av illa dold passion i evighet. Nej, så sjutton heller. Så där dabbiga kunde inte kvinnor vara. Hon skulle allt överbevisa väninnan och gå på hans konsert, då han följande gång flög över pölen.

Och så skulle hon visa att hon minsann struntade i karlen, hurdan han än var. Hon skulle be systern komma med. Då kunde hon ju förklara för alla bekanta att lilla Maria gärna ville ha sällskap dit. Och hon, Eva, måste uppoffra sig. Hon log lite skenheligt åt sina lömska planer. Nu skulle hon äntligen få komma ut och roa sig, om inte annat så för att le i mjugg åt denne Robert, som var så märkvärdig.

 - Jag kan inte tåla rockmusik, kved Maria, då Eva halvt tvingade, halvt mutade henne att följa med.

Hon sa ja till slut. Lockbetet var en bokgåva om Den unge Werthers hemska lidanden. För förkläde skulle Eva ha, så ingen kom och sa att den duktiga bondhustrun gick ensam och beblandade sig med pöbeln på en rockkonsert. - Det vet man ju vad det är för folk som går på såna där tillställningar, hade en granngubbe sagt med knarrig stämma en gång.

- Men vad i all världen ska vi ta på oss? Det var nu klart att Robert skulle komma till det östra grannlandet inom kort. - Något svart så klart och tufft, sa Maria. - Vi får väl ta kläderna som vi hade på mosters begravning då, svarade den förnuftiga Eva. - Nej, din åsna, sa Maria, det kan vi absolut inte göra för då skämmer vi ut oss. De är gamla och slitna.

- Ja ja, du har väl rätt, hade Eva sagt och efter att ha kikat i den äkta mannens plånbok hade problemen varit bortsopade. För där fanns flera hundra euro. Alltså i väg till klädaffären. Där fattade Eva plötsligt eld. - Då vi nu för en gångs skull kommer ut och får roa oss, så ska vi göra det ordentligt! Skinnkläder, svarta och tajta, boots med skyhöga klackar ska vi ha. Och nitar och kedjor.

Maria hajade till, då systern hade kläderna på sig. - Du kan nog inte gå och se ut som nån satanist då du sjunger i kyrkokören, försökte hon. - Om jag går på rockkonsert så ska jag se ut som en rocktjej, svarade Eva hurtigt och bestämt. Och knappast är någon från kören där. De har bättre program.

Förbered dig nu på att bli uttråkad, sa Eva sen åt systern. För hur mycket vi än försöker så kommer det här kanske att sluta i gråt och tandagnisslan. Vi gillar ju ingendera den här sortens musik. Och nu har vi gjort av med en stor bunt sedlar på våra kläder. Men att komma ut och få välförtjänt luftombyte, det är huvudsaken. Vi får låtsas som om vi ska gå på maskerad, så som vi ser ut.

- Men hårfärgen då, sa Maria. - Vad är det för fel på sandfärgat? Eva var stolt över sin tjocka hårman, som dock inte var av spunnet guld. - Landsväg eller råtta, menar du väl, sa Maria. - Okej okej, vi får ta en tjejafton och färga varandras hår då.

- Vilken färg vill du ha? sa Eva. Tomat, avokado, kolsvart, smurf. Det finns många möjligheter. Robert, han lär se ut som en levande morot med sitt röda hår. - Hahaha, skrattade de båda. - Nä, nu är vi elaka. Jag ska ha mörkt lila med inslag av rött, beslöt Maria. - Nå, låt gå för sjörövarlook à la Svarta Malin för mig då, sa Eva.

Sagt och gjort. Eva dolde håret under en scarf så att maken inte skulle se det. Håret var kolsvart. Det hade tagit lite tid och krafter. Tre gånger hade de fått färga henne, innan det svarta satt jämnt och snyggt. Men Runar skulle nog slita sitt tunna blonda och gorma när han såg eländet, tänkte Eva oroligt. Det gick ju inte att undvika för evigt. Men Eva behöll scarfen på än så länge. Maken satt bakom tidningen för det mesta, så han märkte inget. På kvällen gick han bara till sängs och började snarka omedelbart.

Den stora dagen kom med stormsteg. Det var vår i luften den dagen. Systrarna tog bussen in till stan och satt och pratade lågmält, när en bekant plötsligt uppenbarade sig. - Va, sa han. Hur ser ni ut egentligen och vart ska ni åka? - Vi ska på maskerad! - Jaså, nå då förstår jag bättre. Så vände han sig om för att dölja ett roat leende.

Hela staden var som en myrstack. Det verkade som om alla myllrade om varann, men ändå var de på väg åt samma håll, och det var en bestämd avsikt bakom företaget. Eva och Maria kände sig lite bortkomna, men det gick snabbt över, för ingen stirrade på dem. I själva verket såg alla andra likadana ut som de. Systrarna följde alltså med strömmen. - Ja, någonstans här i folkmängden finns Carita också, sa Eva, för hon kan helt enkelt inte hålla sig borta. Hon är kär i honom. Så hånlog hon.

Till slut satt de på sina platser och väntade på att showen skulle börja. De fick höra ett par uppvärmningsband först. Sen skulle rockstjärnan komma in på scenen och eldslågor flamma upp framför honom. Robert brukade ha levande eld i sina shower, hade en flicka berättat före showen. Flickan hade piercings över hela ansiktet, bl a en ring i läppen. - Hur kan hon pussa någon kille med den där grejen i vägen, sa Eva till Maria och fnissade. - Det tål att funderas på, sa Maria och grubblade. - Jag skämtar ju bara, glöm det, sa systern, som fruktade en lektion i snusförnuft.

Så kom ögonblicket. Eldar flammade och Robert kom springande in på scenen med den röda hårmanen flygande på ryggen. Han grabbade tag i mikrofonen och började sjunga. En sån röst han hade! - Oj då, sa Maria. - Säg inte annat, viskade Eva. De stirrade på uppenbarelsen framför sig. Vilken karl, tänkte Eva. Så söt och rar han ser ut, tänkte Maria.

Sen sa de inget mer, för Robert trollband dem så att de inte kunde ta blickarna ifrån honom. Och när  publiken började sjunga med så nästan skrek systrarna. Inte för att de kunde orden, men det var det ingen som hörde. Volymen var så hård så att det ringde i öronen efteråt. Robert slängde med sitt långa hår, och publiken började göra detsamma. Maria satte i gång med samma headbanging, men Eva tordes inte. Mina nackkotor slits ju ut helt, tänkte hon ömkligt.

Allt har en ända, så också denna show. Men Eva och Maria gav sig inte så lätt. De skulle ha Roberts autograf till vilket pris som helst. De rusade efter alla de andra fansen med andan i halsen, vinglande på sina höga klackar. Och där stod Robert leende. Och han delade ut foton av sig själv. Måtte de nu hinna fram innan fotona tog slut! Det var så rysligt mycket folk där.

När kön blev kortare började de båda systrarna känna sig nervösa. Snart skulle de stå ansikte mot ansikte med honom. Hur skulle de bete sig för att verka som damer av värld? - Det här känns lite obehagligt, sa Eva ängsligt och såg på sin syster.

- Du ska bara vara lugn, så märker han inte hur ovana vi är, sa Maria. Tänk bara på Nietzsche, så klarar du av allt i denna värld, som är full av prövningar, men som bara gör oss starkare. Hon såg själv allt annat än självsäker ut. Snarare liknade hon en upprörd hamster.

Så var det dags. Men då hade det hänt, korten hade tagit slut. Robert tog Evas hand i sin och skrev namnet med tusch i handflatan, och så tecknade han ett hjärta där intill. Deras ögon möttes, och Eva kände hur hon blev alldeles svag i knäna.

Så var det Marias tur. Robert såg extra länge och varmt på henne. Sen sa han att det fanns gott om kort. Det var bara att gå in på hans hemsida och skriva genom fanmailen. Då skulle de få ett eget foto av honom, hemsänt med posten. Snart försvann han. Men inte ur systrarnas liv. Nej, det var bara början.

Evas familj fick en shock då de upptäckte mammas nya hårfärg efter rockkonserten. Så länge hade hon behållit scarfen på. Och ingen hade undrat. Hon behövde den i ladugården och då hon lagade mat. - Inte kan man ha en mamma som ser ut så där, sa ungarna olyckligt för de var hopplöst konservativa när det gällde föräldrars utseende. Men Eva hade själv upptäckt att hon trivdes med sitt nya korpsvarta hår, och maken Runar vande sig. Mycket fort till och med.

För drygt ett par månader senare hade han en ny glimt i de ljusblå då han såg på sin hustru. Han tänkte ge henne en uppmuntrande komplimang för en gångs skull. - Du ser nog ganska, hm, ja du ser nog ... riktigt stilig ut, sa Runar och harklade sig, innan han försvann bakom dagbladet. Sen härskade tystnaden igen. Ungarna såg förvånat på varandra. Stilig, tänkte Eva föraktfullt. Jag vill inte se stilig ut, utan vacker och sexig! Och bara för Roberts skull.

Vad hade rockstjärnan Robert med det här att skaffa? Jo, båda systrarna hade skrivit till fanmailen och fått sina foton. Och då de hade sett hans bild hade något skett. De höll tyst om saken. Eva hade för första gången i sitt lyckliga äktenskap blivit ordentligt förtjust i en annan man än den äkta. Och Maria gick omkring på sitt håll och drömde om hur hon skulle tillbringa resten av sitt liv som hustru till en rocksångare. Bara hon blev lite äldre först. Hur som helst så uppstod ett gap mellan systrarna. De ljög nästan hela tiden för varandra, åtminstone kändes det så.

Men Eva, som var den som inte bara tänkte, utan också handlade, tog sig en närmare titt på Roberts hemsida. Det var då hon upptäckte den andra emailadressen. Man kunde boka honom för en show eller någon privat tillställning genom att använda den. Det var säkert någon agent eller programbyrå som läste breven, så hon måste försöka övertyga dem om att det var livsviktigt att hon stod i direkt kontakt med honom. Kanske hon kunde få hans privata emailadress...

Eva satte sig för att skriva. Hon sa att hon agerade å kommunens vägnar. Man hade ett förslag till Robert inför kulturveckan i hennes hemstad. Den skulle infalla i november. Och nu ville de vidga vyerna genom att ordna en rockkonsert så att också ungdomarna blev intresserade.

Det lyckades. Hon fick en tredje emailadress, hans privata, som hans vänner använde.

Och Eva skrev till Robert. Ett vänligt brev där hon berättade hur otroligt mycket hon njutit av hans konsert. Sedan började en olidlig väntan på svar. Det kom om en vecka. Han var så väldigt rar i brevet och tacksam över hennes beröm. Riktigt anspråkslös. Hon sa inte ett ord åt varken maken eller systern, men gick omkring med ett frånvarande uttryck i ögonen och ett Mona Lisa-leende på läpparna. Det här var hennes första lilla hemlighet. Hon kände sig ung, för livet var spännande igen.

Robert tog aldrig initiativet till något brev, men svarade mycket vänligt på allt hon frågade. Hon gladde sig åt varje rad han skrev åt henne och läste dem gång på gång. Hon läste också mellan raderna och tolkade hans ord på ett för sig fördelaktigt sätt.

”Min käraste vän Eva”, hade han skrivit. ”Käraste”, hade han sagt. Hon måste betyda något alldeles särskilt för honom. Hon blev alldeles ifrån sig av glädje. Hennes känslor var alltså besvarade. Men hon tänkte inte att det skulle få några praktiska konsekvenser. Aldrig någonsin tänkte Eva att hon skulle lämna make och barn för honom. Hon var glad i nuet, levde för stundens välbehag. Det var en tröst i vardagen. Nu fick maken sitta i fred och tiga bakom sin tidning. Det bekom inte henne nu längre.

Då hon fått brev från Robert tindrade hennes ögon. Men hon blev allt mer inåtvänd tillsammans med familjen. Då hon kom in i sovrummet om kvällen sa hon inget, gick bara och la sig och vände maken ryggen. Runar försökte ta om henne, men hon sköt bort honom. Sen slöt hon ögonen och såg Robert framför sig. Bara han betydde något för henne nu. Hon låg länge och tänkte på allt han sagt i det senaste brevet.

Föga anade hon att Maria tänkte och drömde lika. Och Maria hade också lyckats få Roberts emailadress. Hon som aldrig tidigare handlat, utan bara drömt, brevväxlade också med honom. Den enda skillnaden var att Maria var ung och obunden. “Min käraste vän Maria”. Så hade det stått i Roberts brev till henne. Maria suckade lyckligt. Om något år skulle hon stå brud i Sverige, planerade hon. Bara hon fick mod att resa och hälsa på honom först. Hon kunde ju inte be Eva följa med. Vad skulle systern tänka? Men kanske ändå. Man vet aldrig.

En kväll i slutet av sommaren frågade Runar hur det var fatt med hustrun. Kände hon sig sjuk? Varför var hon så avvisande mot honom? - Inte är det något fel på mig, svarade hon förargat. Sköt du dig själv bara, du har inte visat mig något intresse på många år. Så vad är det här för ett korsförhör?

- Korsförhör? Jag är ju bara orolig för dig för jag ...  jag tycker ju om dig. Då hade Eva fått nog. Hon nästan skrek. - Jaså, du tycker om mig? På samma sätt som du tycker om Rosa och Hilda i ladugården kantänka. Jag lagar mat och städar och passar upp dig och två omöjliga ungar så inget fattas. Tror du det räcker till? Att du tycker om mig? Är du nöjd nu när vi bråkar så att alla hör? Sen kan dom skratta gott och länge åt oss. För det gör dom.

- Ingen skrattar, snälla vän, sa Runar. Alla har börjat bli oroliga för dig, så tankspridd som du är. Också barnen. De frågar allt möjligt. Och jag har sagt att du har fått på nerverna, som man brukar säga.

- På nerverna, säger du. Jag ska säga dig vad jag har fått. En hjärtevän, det är det jag fått, något som jag aldrig haft. Och han vet att uppskatta mig, han beundrar mig och kallar mig käraste. Det skulle du inte våga säga. Du tycker om mig. Ha! Aldrig har jag hört dig säga: “Jag älskar dig.” Om du inte säger det nu ögonblickligen så lämnar jag dig och flyttar till honom.

- Visst älskar jag dig, det har jag alltid sagt, svarade Runar. - Nej, du har aldrig sagt det, sa Eva och knep ihop läpparna så de blev smala vita streck.

Runar stirrade. - Men vem i all världen talar du om? En hjärtevän? Runar stod och stirrade framför sig. Jaså, ja nu börjar jag fatta. Ja, lite trög har jag alltid varit, men inte så dum att jag inte fattar att min hustru är kär i en annan.

- Jag kunde ha varit kär i dig om du någon gång pratat med mig och hållit om mig, sagt “Min käraste”. Det kunde du ha sagt. Såsom han. Men du valde att tiga bakom dagstidningen och gå till ditt medan du krävde att jag skulle sköta gård och hushåll och två busungar. Vardera på sitt håll. Det har vi alltid varit. Ensamma i vårt äktenskap. Två ensamma som aldrig varit tillsammans. Så nu har jag fått nog. Robert älskar mig och jag reser till honom. Sen kan du sitta bakom din tidning och tiga.

Eva ångrade sig så fort hon hävt ur sig allt som hon gått och grunnat på i så många år. Nu var det sagt, och Runar skulle aldrig förlåta henne. För vad betydde Robert för henne egentligen? En dagdröm, det var allt. Kanske var han en smula förtjust i henne, eftersom han kallat henne sin käraste vän. Vad hade hon åstadkommit egentligen? Olyckliga människor på alla håll. Barnen hade hon inte talat med på månader. Hon hade ingen aning om vad som försiggick med dem.

Då steg plötsligt Maria in genom dörren. Hon hade inget hört, det märktes. - Hej på er, sa hon. Runar och Eva steg in i sina invanda roller som om inget hänt. – Hej, Maria, länge sen sist.

- Vet du Eva, vad jag har kommit för att berätta? Minns du Robert ännu, rocksångaren, vars konsert vi var på i våras? - Jo, det är klart att jag minns, sa Eva skamset. - Jag har nyheter, sa Maria. Jag ska åka till honom. Jag har fått biljetter av honom till hans konsert, men det är i Sverige. Tänkte bara be dig följa med, då jag är så ung. Ser du, sa Maria lyckligt, vi har brevväxlat redan länge, och jag är Roberts käraste vän. Ja, så säger han. Och annat som jag inte vill berätta, tillade hon rodnande.

Eva blev grå i ansiktet och satte sig ned. Runar såg sin hustrus min. Han hade plötsligt förstått allt. Eva måste ha brevväxlat med samma karl. Och karlen kallade tydligen alla kvinnor ”min käraste vän”, utan att mena något särskilt med det. Men kvinnorna missförstod. För att de ville missförstå.

- Nej, Maria, skyndade sig Runar att säga. Eva hinner inte åka med dig till Sverige. Vi är så ledsna för att du blir besviken nu. Men ser du, vi ska åka söderut på ett par veckor. Ja, vi har planerat det här länge. Vi behöver koppla av och vara på tumanhand ett tag.

Eva såg förvånat på sin man. Han blinkade åt henne och log skälmskt. Då log hon tillbaka tacksamt. Han förstod. Han förstod henne och älskade henne. Han var hennes allra käraste vän. Hennes hjärtevän. Han och ingen annan.

- Ja, det stämmer som Runar säger, sa hon lågmält och blinkade snabbt bort några tårar. Vi är verkligen i behov av semester och får säkert våra föräldrar hit. För vi behöver hjälp med djuren och barnen. Så res du till Robert bara, Maria. Och om du vill ha sällskap så be någon väninna. Och får du ingen med dig, så låt det vara, tills du blir lite äldre. Vi kommer att ha det skönt, borta hemifrån för en gångs skull, Runar och jag. Det är jag övertygad om.