Det var en dyster söndagsmorgon i oktober. Ett grått molntäcke låg tungt på himlen. Luften kändes råkall, och det såg inte ut att bli någon solskensdag. Snarare kunde det bli regn som vanligt. Men nu hade det varit uppehållsväder ett par dagar i alla fall. Hårda vindpustar skakade strandbjörkarna, medan nedfallna torra löv rasslade och dansade iväg åt alla håll. Det här var en morgon som inte lockade någon att stiga upp tidigt ur sängvärmen.
Bondgården låg stilla och tyst uppe på en kulle med fin utsikt över en liten sjö. Nere vid stranden bredde gul vass ut sig över ett stort område. På vattenytan låg näckrosblad med en skir spets av is ovanpå. Nu rörde vinden om i näckrosbladen, så snart skulle spetsen vara borta. Natten hade varit kall. Om en månad skulle vinterisen lägga sig över hela sjön. Snart skulle den hårda tiden vara inne med köld på minus tjugo grader, eller trettio, om det ville sig illa.
Nära intill näckrosorna låg en gammal brygga på pontoner. Den utslitna, flera hundra meter långa bryggan hade fraktats dit från den närmaste kanalmynningen. Förr hade kanalerna, som det fanns gott om i trakten, använts för stockflottning. Man hade transporterat timmer från sjö till sjö och vidare långt söderut i landet. Men nu var stockflottningen ett minne blott. I stället var där livlig trafik med fritidsbåtar om somrarna. Och turistbåten Sergej från klostret i närheten trafikerade regelbundet.
Stockflottningsbryggan hade visat sig vara problemavfall. Husbonden hade därför fått god ersättning för att han åtagit sig att frakta bort den. Sedan hade han styckat bryggan och sålt bitarna till grannar som behövde kajplats. Men själv behövde han den längsta bryggan. Han hade låtit anlägga en semesterby med stugor att hyra, och stuggästernas båtar låg förtöjda här. Hela sommaren gick det livligt till på bryggan.
Dessutom fanns här en campingplats. Det kom ofta folk från andra länder, för i närheten fanns det två rysk-ortodoxa kloster. Munkklostret Valamo var kanske mer känt än nunneklostret Lintula, men båda var populära sevärdheter bland turisterna. Då blåste det friska vindar på gården, och barnen fick öva sig i att tala engelska och tyska. De utländska gästerna badade också gärna bastu och njöt av att simma i det varma sjövattnet.
Men nu var det annorlunda. Lugn och ro härskade, och inte en människa syntes till någonstans.
Uppe i huset började morgonbestyren så småningom. Det var ju söndag, och barnen fick då alltid sova ut ordentligt. Föräldrarna hade sin vana trogen stigit upp tidigt, för de hade arbetet med djuren som väntade. Alla åt frukost tillsammans, och snart skyndade barnen iväg till sina respektive sysslor. Och röken steg rakt upp i skyn från skorstenen. Det skulle kanske inte bli regn i alla fall.
Älsta dottern var först ute. Hon skulle till stallet för att se till sin ridhäst. Hästen var hennes ögonsten, och hon älskade djuret över allt annat. Hennes känslor var besvarade, för djuret vände sig om mot henne för att gnägga glatt.
Det var en vacker mörkbrun valack, som hade ett mycket fint temperament. Flickan ryktade hästen ömt och sadlade honom. Därefter ledde hon ut honom ur stallet och satte sig upp i sadeln. Hon tog stigen in i den stora skogen bakom huvudbyggnaden. Han fick gå sig varm på lång tygel en bra stund, och sedan övergick hon till trav. Hästen gick fint på tygeln. De försvann ur sikte.
Trollskogen brukade man kalla denna urgamla skog. Man hade aldrig huggit där för ekonomiska syften, utan skogen hade fått utveckla sig fritt. Ridstigen hade anlagts föregående höst med tanke på dotterns hästintresse. Då träden dog lämnade man dem bara kvar, och i dem levde en massa småkryp och där växte tickor. Kantareller kunde man finna nära vägkanten, inte inne i skogen. Den var för tät och mörk, så där växte andra svamparter. Just nu var det trattkantarelltid.
Både häst och ryttare njöt av utflykten. Flickans kinder glödde redan röda. Snart skulle hon komma till den långa raka vägsträckan, och då kunde hon låta hästen galoppera av hjärtans lust. Hon gladde sig vid tanken lika mycket som hästen, som långt tidigare hade anat vad som väntade honom.
Lillasyster gjorde sig samtidigt klar för att gå och plocka blommor. Hon tog på sig rejäla skor och traskade iväg till ängen. Där kunde nog finnas någon frostnupen blomma kvar, resonerade hon. Rödklöver och baldersbrå var ju ganska härdiga. Hon gick i kors och tvärs i den tilltagande vinden och plockade en blomma här och en annan där. Därefter återvände hon hem nöjd med sitt byte. En näpen liten blombukett var det, kanske också höstens sista.
Flickornas bror gick med snabba steg över stubbåkern ned mot stugbyn och sjön. Han visste att det ofta fanns intressanta saker i fågelväg att se just där. Och fåglar var hans hobby sedan länge.
Till en stuga hade det kommit gäster för att fira veckoslutet. De hade vandrat i skogen, plockat trattkantareller och fiskat. På kvällen badade de bastu, och efteråt var det skönt att mysa vid spiselden. De syntes inte till just nu, så pojken skulle inte störa någon. Han tog genvägen över stugtomten ned till stranden.
Trumpetstötarna från sjön gick inte att ta miste på. Där var de nu, de vackra smäckra sångsvanarna, just som han hade tänkt sig. De brukade flytta hit från tjärnen där de häckade och stanna ända tills sjön frös. Med sin kikare kunde han se dem mycket väl. De här var tre grå ungfåglar i sällskap med en vit vuxen svan.
Plötsligt närmade sig ett annat, vuxet svanpar. Långa raka halsar sträcktes mot skyn, och trumpetstötarna var dova och hotfulla. En varning och så en till, och därefter gick de till anfall.
Vingar slog i luften och trumpeter ljöd. Så hördes en likadan trumpetstöt från ett annat håll, och dold bakom några alsnår såg pojken den stora vita sångsvanen komma flygande rakt ovanför sig och landa. Så gick också den till anfall mot den ensamma föräldern med ungarna. Hur skulle det gå nu?
Efter ett allmänt tumult vände den sist anlända fågeln tillbaka till sin lilla tjärn. Denna låg några kilometer längre bort. Färden gick över en landremsa där tät granskog frodades. Här och där lyste magra björkstammar spöklikt vita.
Också svanparet lugnade ner sig. De simmade majestätiskt bort mot vassruggarna, som avtecknade sig gula mot barrskogarnas evigt mörka gröna. Dramat var över. Sångsvanar kan vara mycket aggressiva, tänkte pojken. Han hade sett en bildserie, där några sångsvanar dödat en knölsvan, och han ryste vid minnet.
I Trollskogen låg mossan tät och grön på bägge sidor om ridstigen. Stenar och trädstubbar var täckta med grön sammet. Det hade ju regnat mycket den här hösten. Hästen frustade, och ryttaren njöt av den stora tystnaden och naturens dofter. Rosor blommade på hennes kinder och de blå ögonen lyste. Vad hösten kan vara ljuvlig ändå, tänkte hon. Hon såg inte räven som snabbt försvann in i lyan med sitt byte. Inte heller hörde hon lätena från den lilla skara gröna kungsfåglar som hoppade från gren till gren i en småvuxen gran i en glänta. Men däremot hörde hon spillkråkan som ropade längre borta.
Lillasyster klättrade uppför trapporna till vindsvåningen. Där var ett hundratal eternellbuketter upphängda på tork. Hon hade samlat vilda blommor under hela sommaren. Därefter hade hon bundit buketter och sedan fick de torka ganska länge. Hon såg att de hade torkat färdigt. Nu kunde hon börja göra prydnader av dem.
Flickan hade alltid blommor i sitt romantiska lilla rum. Om sommaren färska och torkade under vintern. Tillsammans med mamma brukade hon pynta hela huset med dessa blomster. De stod i vaser på golv och bord. De bands till girlander och placerades högst uppe på det antika allmogeskåpet. Sen fick de hänga ner över kanterna, så det såg naturligt ut. På dörren till flickans rum fanns ett hjärta av rosor från trädgårdsrabatten. Och på husets ytterdörr en krans av grankvistar med kottar, ombunden med röda sidenband.
I stallet hade pappa hängt upp havrekärvar. De väntade här på vinterns ankomst. Då skulle de spetsas på gamla grå höstörar med tanke på övervintrande fåglar. Gulsparvar, grönfinkar och domherrar var det väl främst som kalasade på havrefröna. Och pappa brukade dessutom lägga ut talg åt alla mesar och hackspettar, för han tyckte så mycket om att följa med fågellivet på vintern.
Gårdens svartvita kor var ute på bete och njöt ännu för fullt av livet. Sommarhalvåret hade varit härligt. Men snart skulle det vara slut på den långa friheten, och djuren skulle föras in i den varma ladugården för att vänta på våren.
Mamma krattade löv på gräsmattan intill huset. I de stora björkarna nära huvudbyggnaden hoppade tre skator skrattande omkring, som om de ville retas med henne. I rönnen hängde bären röda och tunga, och i dessa bärklasar klängde rosa sidensvansar med sina fina tofsar på ända. Vad mamma tyckte om dessa fåglar! De var som små papegojor, och det var ett under att sådana fåglar fanns i den nordiska naturen, tyckte hon.
Plötsligt hördes ett starkt snattrande ljud bakom sjön, och ljudets volym ökade hela tiden. Pojken skyndade upp mot åkern så fort han kunde. Där var himlen så stor att inget skulle skymma sikten, då de dök upp.
Och nu såg han redan det första femtiotalet arktiska gäss ovanför horisonten. Hjärtat bultade, för det här hade han väntat på några veckor redan. Stora skaror i märkliga plogformationer, som ständigt ändrade form, täckte snart den grå himlen.
Pappa hade varit och sett över jordbruksmaskinerna. Också han hörde gässen och skyndade ut, samtidigt som lillflickan förväntansfullt leende kom ut på trappan. Ryttardottern dök samtidigt upp från sin ridtur. Mamma slutade kratta, och blickade mot skyn. Vilka mängder av fåglar det var!
Allesammans stod tysta inför detta skådespel. Det upprepades ju visserligen vart år, men var alltid som nytt, lika storslaget och vemodigt. Det betydde att ett år var till ända igen. Det var något som bara hörde till det hårda livet här i norden. Pappa hade en filosofisk läggning. Bara här har naturens växlingar en så stark inverkan på människans själ, tänkte han. Om familjen hört det hade de lett igenkännande.
Gässen snattrade och cirklade runt på himlen, och fler skaror var på kommande. De tänkte väl aldrig ta slut. Omkring femtusen, räknade pojken. Däribland gamla flyttarveteraner från Ishavet, som kanske aldrig skulle återvända mer, och unga fåglar på den första färden söderut mot okända stränder.
Himlen fylldes av fåglar. Den var alldeles svart av dem, och alla ropade de farväl. Mamma torkade förstulet en tår ur ögonvrån, för hon var en känslig själ och kände sig plötsligt gammal. Men hennes son var överlycklig. Han var ung, så för honom skulle det komma mängder av höstar och vårar. Det var inget att sörja över. Det hade varit spännande som bara den!
Nästan hela familjen teg mycket länge därefter. Det var bara sonen som var på väldigt upprymt och pratsamt humör. Han pladdrade mest för sig själv. Och mamma gick tyst in för att laga mat.
Småningom återvände allesammans till huset. Mamma och flickorna bar in söndagslunchen, och maten smakade faktiskt mycket gott. Ganska snart var gässen bortglömda av alla utom sonen. Den här upplevelsen skulle han minnas länge, och vad skojigt det skulle bli att diskutera saken i fågelklubben.
Efter lunchen och disken återvände alla till sina hobbies och sysslor utomhus. De var glada att det inte blivit något regn alls i dag. Senare gick barnen in för att rätt motvilligt göra läxorna färdiga inför morgondagen.
Det började lida mot afton. Fåglarna tystnade en efter en. Katterna smög nöjda in i stallet till hästen, som mumsade på sitt hö. Skymningen kom sakta smygande över land och sjö. Dimman var kall och vit. Den spred sin ridå av fuktig kyla över nejden. Allt uppslukades av dimman. De höga moarna på andra sidan sjön syntes inte mer.
I stugan vid stranden tändes en lampa och en brasa. I huvudbyggnaden gladde sig tre barn. I synnerhet en pojke var begeistrad. Han hade sett gässen flyga söderut. Han hade faktiskt sett och hört dem. Om det här skulle han prata med skolkamraterna i morgon.
Hans mamma var mer fundersam. Hon kunde ännu se de bortflyttande fåglarna och höra deras läten. Men nu då hon tänkt över saken grundligt var det alldeles som om de ropat till henne: “I vår är vi tillbaka. Var inte orolig. Vi ses igen ska du se.” Och hon kände sig lugn och förtröstansfull inför den kommande vintern och alla dess fröjder: julfirande, spegelblanka isar och vita vidder.
©Catharina Kangas
Foton: Kari Kangas
