Arbetsrummet var dunkelt med damm som virvlade i luften. Joakim såg förstrött ut genom ett fönster där flugor tydligt lämnat sina spår.
Det var en strålande höstdag därute, och solen värmde. Trädens löv blev till renaste guld. Vid husgaveln stod en jättegran som var full av liv, fåglar och ekorrar. Kottskal föll ned på plåttaket med små knäpp. I gräset lekte två svarta katter tafatt.
Joakim hörde en bil närma sig och stanna. Dörren öppnades och slogs igen. Han vände sig om. Det var hon. Hans hjärta slog några extra slag.
”Hejsan”, hälsade hon glatt. Han stod där en stund och stirrade på henne. Rosiga kinder och långt mörkt hår. ”Hej”, svarade han, smålog urfånigt och såg bortkommen ut. Han blev arg på sig själv.
Hon hade den på sig, den där samma klänningen som då, den allra första gången han såg henne. Den kvällen mindes han väl. Det var en förtrollad midsommarafton. Hans dansband hade uppträtt, och hon var där med en väninna. Klädd i den här vita klänningen med blommönster. Den var en aning för liten, så en knapp hade gått upp. Han hade lett roat då.
Joakim var solist. Romantiskt och nostalgiskt skulle det vara, och han sjöng och såg på henne. Hon dansade inte. Deras ögon möttes, och ja, så hade det börjat.
Sara hette hon. Nu bröt hon tystnaden.“Hör du Joakim, jag har faktiskt ett ärende att uträtta. Det är så att min kusin ska förlova sig. Hon bad mig fråga om du kunde göra ringar åt dem. Hon kunde inte komma själv, för hon är på affärsresa, så hon bad mig sköta om det.”
Ja, det ville han. Han gjorde smycken på beställning och rengjorde och förstorade och allt annat en guldsmed i allmänhet gör. Men han gjorde inte mycket väsen av sig. En reklamskylt stod i alla fall vid vägkanten, så då och då fann nya kunder honom. Annars förlitade han sig på sitt goda rykte som vänner och grannar hjälpte att sprida.
Han ställde henne ivrigt sina frågor. ”Men hurdana är din kusin och hennes pojkvän då?” Ett smycke ska ju passa ihop med kundens färger, former och temperament. Det är väldigt viktigt, för allt passar inte alla. Hittills har kunderna nog varit nöjda.”
“Nå, där ser du, men...”, sa Sara fundersamt, “eftersom den här kunden liknar mig mycket, så kan du ju ta mig som exempel. Hon är lika pratsam, mörkhårig och lite rund som jag. Det märks nog att vi är släkt. Hennes pojkvän är blond och tystlåten. Så de är ganska olika.”
Joakim önskade att det någon gång skulle bli deras tur, Saras och hans. Det var svårt att leva ensam efter skilsmässan. Hon som lämnat honom hade haft stora ambitioner och velat bort från byn. Här var hon bunden vid torvan och spisen och den lilla familjen. Nu ville hon göra egen karriär i staden eller kanske utomlands. Så hon reste bort.
Sonen Anders bodde kvar. Han var lika bohemisk och opraktisk som sin pappa. Ändå hade han försökt övertala Joakim att göra något nytt åt företaget och huset. Renovera och omskapa. Få lite tillbaka av glädjen som trots allt någon tid funnits i deras liv. Men Joakim orkade inte med sådant. Han var bränd och illusionslös.
Det var tyvärr inte gnisselfritt mellan sonen och Sara heller. Men Joakim hoppades. För det skulle nog bli han och hon någon gång i framtiden. Men först måste allt gammalt vara bortglömt. Och han behövde mod och massor med tid. Någon gång skulle han göra det. Ställa henne frågan. Men absolut inte än.
Han var förälskad som en klockarkatt och på gamla dar, log han för sig själv. Det hade han aldrig trott, efter allt han gått igenom. Sara hade kommit med nytt solsken till hans skuggiga tun. Så han skulle njuta av stundens behag länge och inte förhasta sig.
Men den där gången då Sara sagt rakt ut att hon tyckte att Anders skulle flytta bort hemifrån, för att han var aderton år och därmed vuxen. Så hade hon fortsatt: “Huset borde nog renoveras också, men det är så gammalt och slitet, så kanske man bara borde tutta eld på det och bygga nytt..”
Han hade blivit mycket sårad och skämts. Måste hon kläcka ur sig sådant inför främmande människor? Hon hade druckit för mycket champagne på festen. Det var allt och inget att bry sig om. Det beslöt han och glömde alltsammans. Tills det upprepades i en lite annan form ett par gånger till.
”Jag måste iväg nu, för jag har kvällsskift på sjukhuset”, sa Sara. Han hade inget hört av allt hon haft att berätta om jobbet och arbetskamraterna, men hon hade inte märkt något.
“Ring mig senare.” Så stängde hon dörren efter sig och gick ner för trapporna.
På gårdstunet stod en liten röd byggnad. Det huset skulle vara en alldeles utmärkt utställningslokal för Joakims designsmycken, tänkte hon då hon passerade.
Det var inte många som visste om hans egenhändigt tillverkade kollektion av eleganta designsmycken i silver och guld med infattade ädelstenar. De låg nu i förvar i ett kassaskåp i en ostädad farstu, och det var ingen som såg dem eller kunde tänkas köpa dem.
Men Sara hade sett hur fina de var. Hon tänkte att de kunde ha lördags- och söndagsutställningar i det renoverade lilla huset med henne som värdinna. De skulle nog väcka kunders intresse. Hon hade redan föreslagit ombyggnad, men se, den idén gick nu inte alls hem.
Det måste bli någon ändring där också, tänkte hon förargat. Han var inte tillräckligt ambitiös för att klara sig i den här hårda världen. Men hon skulle nog uppfostra honom, hjälpa honom, göra om honom. Det kunde inte vara för sent för honom att lära sig leva i nutiden.
Joakim blev länge stående i fönstret och såg efter henne. Så satte han sig ned och började fundera på ringarna. Sara var absolut vitguldstypen med sitt mörkbruna hår, så om kusinen nu påminde om henne...
Det gick en vecka, och det ljuvliga, klara höstvädret höll i sig. Joakims jättestora lönn började anta starkt röda toner högst uppe i kronan. Längre ner kom det gula och sen det sista sommargröna.
Vintern var på kommande, nätterna blev kalla, dagarna kortare. Grannarna krattade löv och planterade tulpanlökar. Sara skulle tillbringa hela nästa veckoslut med honom och Anders. Kanske hon ville åka med honom till plantskolan och köpa något nytt till våren nu på lördag.
För de borde faktiskt ha gemensamma projekt, hon och han. Han reflekterade allvarligt över hennes förslag att måla om huset i blått och vitt. Nej, där gick nog gränsen. Han mindes alltför väl den ryssblå färgen. De hatade blå husen. Nej och åter nej, hon fick sen säga vad hon ville. Det gick han då aldrig med på, hur modernt det än var.
Sedan blev det äntligen fredag kväll. Saras bil vek in på tomtvägen. ”Hej”, ropade hon och skyndade sig att kasta sig i hans armar, så fort hon hann. “Ja, nu är jag hemma igen”, suckade hon och la huvudet mot hans bröst. Han kände en stor ömhet för henne och en klump i halsen. Kände hon det faktiskt så?
De gick hand i hand upp mot det faluröda huset med vita knutar. “Vet du vad”, sa hon. “ Jag har kommit på en bättre idé än den blå färgen. Vi målar bara om huset i precis samma färg som det har nu, men får det fräscht och nymålat igen. Jag har börjat tycka om den röda färgen.”
“Jo, det kan vi väl göra, när vi får tid över”, sa han på sitt lågmälda sätt, men var innerligt glad. Hon tyckte om hans hus i alla fall! Och nog kunde det behöva ny målfärg, där hade hon rätt. Det var mycket länge sen han målat det, och färgen flagade också här och där.
Joakim hade ett jättefint förslag till förlovningsringar, och det kunde han visa Sara nu. Kusinen skulle få många diamanter i sin ring. Den var mycket elegant. Han var nöjd själv, och Sara blev överförtjust. Det skulle kusinen också bli, det visste hon, för hon kände sin kusin väl. Han kunde börja tillverka dem nu.
Men nu var det veckoslut, och de skulle ägna sig åt varandra - och Anders. Sara hade beslutat sig. Hon skulle försöka vara vänlig mot Anders. Det var första gången. Hon hade aldrig riktigt brytt sig tidigare. Kanske hon varit svartsjuk på Joakims förflutna. Hon kände på sig att det var så.
De åt kvällsvard tillsammans, och sedan drog sig Anders upp på sitt rum och öppnade datorn. Sara hade föreslagit honom att Joakim småningom skulle övertalas att låta göra webbsidor för företaget.
Joakim och Sara satt i soffan i vardagsrummet, tätt intill varandra. De hade det så bra tillsammans. Just så här skulle de vilja leva. Aldrig mer skilda åt. Utan några bekymmer levde de bara i nuet. Timmarna gick.
Lördag morgon var lika solig. En hackspett trummade på en trädstam, och de två svarta katterna bevakade fågelns alla rörelser. Joakim närmade sig och katterna la sig bekvämt tillrätta i trädgårdsstolarna. Där lapade de lättjefullt höstens sista solstrålar och plirade oskuldsfullt.
Joakim och Sara var fulla av energi så de åkte till plantskolan. Där inhandlade de en mängd tulpan- och narcisslökar, som de sedan planterade hela resten av eftermiddagen. De kände sig svettiga och naglarna hade fått sorgkanter.
På kvällen eldade Joakim bastun. Utanför bastufönstret, på gårdstunet, ställde han några kulörta trädgårdsljus. Där lyste de hela kvällen och långt in på natten.
På söndagen spelade alla krocket på den väldiga gräsmattan. Anders var på gott humör och vänligare mot Sara än någonsin. Hon började ångra det hon tidigare hoppats: att han måste flytta bort om hon flyttade in. Anders liknade dessutom sin pappa så mycket. Så där måste Joakim ha sett ut då han var aderton år gammal. Hon hade gått omkring med ögonen slutna, och så själviskt hon burit sig åt. Far och son hade ju en så fin relation. Hon skämdes.
Arbetsveckan gick fort och så var det veckoslut igen, och förlovningsringarna var färdiga att avhämtas. På lördag morgon kom Sara. Hon hade köpt ny klänning, och håret var högt uppsatt på ett mycket klädsamt sätt. Varför hade hon klätt sig som till fest? Tänkte kusinen fira förlovningen i dag? Det kunde ju vara roligt om Sara och han blev bjudna, funderade Joakim.
Sara gick fram till arbetsbordet, där de båda ringarna väntade. De låg på en kudde av kungsblå sammet. Solen sken snett in genom fönstret och fick diamanterna att gnistra.
“De är verkligen vackra”, sa hon med hes röst. ”Det är ju roligt att du tycker om dem. Hoppas nu bara att din kusin blir nöjd också”, sa Joakim hoppfullt.
“Det blir hon nog... min kusin”, sa Sara dröjande, och hon såg plötsligt väldigt olycklig ut. Det är så att... jag har ingen kusin, ingen enda.”
”Men för vem är ringarna avsedda då?” frågade Joakim. Sara svalde. “Det är våra förlovningsringar, Joakim, om du vill ha mig. ”
Joakim sa inte ett ord. Han förstod först inget alls. Men sen... Vad i all världen hade Sara gjort egentligen? Hur kunde hon bedra honom så? Gå bakom ryggen på honom och lura honom. Han ilsknade till.
“Men om du inte vill, så betalar jag nog för dem och går, och sedan behöver du aldrig någonsin se mig mer. Då är det definitivt slut mellan oss.” Hon bet sig i läppen.
Joakim teg länge, för han var både förvirrad och arg, men lyckades samla sig till slut. Nu eller aldrig, hon hade menat vad hon sagt. Han fick inte förstöra alltsammans nu. Han stirrade på henne.
”Vill du verkligen ha mig, Sara? Har du funderat noga på saken? Det kommer att förändra våra liv mycket. Och vi är inte purunga heller.”
“Det är klart jag vill, och vi har livet framför oss”, utbrast Sara. Jag vill av hela mitt hjärta. Och du hade inte gjort något åt saken på flera år. Du skulle ha väntat tills vi är gamla och grå. Jag måste ju hjälpa dig litet. Din tokstolle”, la hon till. ”Men jag ser ju att du inte vill...”
Han såg på henne. ”Jag älskar dig, Sara. Du är inte så litet fräck, men du vet vad du vill och får saker att hända. Vill du gifta dig med mig?” Så där, nu var det sagt. Hur hade han klarat av det egentligen?
Hon nickade, medan han såg allvarligt på henne. Så tog han bestämt hennes hand i sin, och hennes fingrar kramade hans. Han trädde den gnistrande förlovningsringen på hennes finger, och hon trädde den andra ringen på hans. Hennes hand darrade lätt. Tårarna började rinna nedför hennes kinder.
Joakim kramade henne lyckligt: “Du ska inte gråta, min älskling. Det här är ju någonting att glädja sig åt, inte gråta. Torka tårarna nu. Vi gifter oss så fort vi kan. Det är ingen god idé att vänta för länge.”
Hennes tårar slutade rinna. Han fortsatte: ”Ska vi gå och berätta nyheten för Anders? Att vi ska ha höstbröllop!”
”Det kan du skriva upp!” sa Sara, med svarta mascararänder på de glödande kinderna. Den bleka höstsolen sken in genom fönsterrutan, men den kunde inte mäta sig med värmen i hennes strålande leende.
© Catharina Kangas