Det var en gång en man, Trädgårdsmästaren, som med kärleksfulla händer skapade en trädgård.
Hans paradis på jorden. Förtrollad syntes den i ett visst litet barns ögon. Där blommade pioner som doftade gott. Rosa och vita var de. Som stolt sällskap hade de skyhöga himmelsblå riddarsporrar. Och hundratals andra blomster, som barnet inte visste namnet på. Men vad gjorde väl det? De var ju så innerligt vackra. Det var huvudsaken.
Barnet gick omkring i sitt hemlighetsfulla sagoland. Hon andades in trädgårdens alla dofter och glömde världen runt omkring den. Det var helig mark, man måste träda försiktigt. Var som helst stack någon ny liten blomma fram, som barnet inte sett förut. Där hände också märkliga saker. Igelkottar smög omkring i buskagen då aftonen föll på och kaprifolen doftade. Myror myllrade kring stacken, dit barnet förde sockerbitar som hon först doppat i vatten. Hon njöt av skådespelet då de små krypen sög i sig sötman. Svalorna byggde bo i holkarna, efter att stararna flugit ut.
Tiotals äppelträd och plommonträd stod i vit skrud, då sommaren var som allra vackrast. Den tid då gräset ännu var jungfruligt solgrönt. Senare på hösten skulle trädgrenarna hänga mörkt grågröna och tunga ner mot marken, tyngda av sin frukt. Röda, gula och lila var de, frukterna som var oändligt ljuvliga. Höstens fröjder var inte mindre än vårens, bara annorlunda.
Vid högsommartid brukade den lilla flickan skynda hand i hand med morfar Trädgårdsmästaren till granhäcken. Intill denna fanns hennes eget speciella smultronställe. Här fick hon äta hur mycket hon ville, när hon ville. På andra sidan den täta välklippta häcken råmade grannens ko.
Grannarna var främst folk som måst utrymma Porkalaområdet då ryssarna kom. Motvilligt lämnade porkalaborna sin hemtrakt och byggde sig hus i denna socken. De livnärde sig på småbruk och boskap, och några hade dessutom allehanda diversejobb.
Den lilla flickan vinkade åt byslaktaren då hans lastbil skramlade förbi på landsvägen, med en lyckligt ovetande ko på flaket. Hon kände sig stolt då han vinkade tillbaka, lite stramt. Hon beundrade och tyckte om honom. Han var en snäll människa. Och värdig på något besynnerligt sätt, som inte gick att förklara.
Trädgårdsmästaren, hans hustru, hennes äldre syster, dottern med man och barnbarnet var annorlunda än de andra. De var ändå bara sommargäster, hade andra arbeten och vinterbostad i huvudstaden. Trots det hade de många goda vänner bland de bofasta.
Också Trädgårdsmästarens hustru åkte in till staden med fembussen om sommarmorgnarna för att sälja trädgårdsprodukter på Salutorget, tillsammans med alla de andra grannfruarna i byn. Vem hade de rödaste jordgubbarna? Vem av dem de vackraste blomsterbuketterna?
Sommargästerna var nog lite konstiga ändå. Vad var nu denna blomsterträdgård bra för? Söderströms park kallade man den spydigt, kanske också lite avundsjukt. Trädgårdsmästaren brukade nämligen klippa hagtornsbuskarna i alla slags geometriska former, ty han älskade ordning och reda i sin trädgård.
Ibland var han lite för pedantisk, tyckte t o m den övriga familjen, som måste hjälpa till med att flytta vinbärsbuskar, som tjälen skjutit på så raderna inte längre var perfekt raka. Snörräta skulle raderna vara, och Trädgårdsmästaren var en bestämd man, som man inte sade emot.
Mycket ofta anlände vänner från staden med buss eller tåg, ditbjudna av Trädgårdsmästaren och hans hustru, som båda älskade sällskap och kalas. I bersån drack man eftermiddagskaffe med jordgubbstårta, och kanske ett par glas vin. Trädgårdsmästarens eget goda äppelvin njöt man av då. Det var mycket prat och skratt och skämt och skoj.
Lillflickan hade goda vänner bland de bofastas barn. Ibland myllrade det av ungar som lekte kurragömma eller spelade boboll på den stora gräsmattan. Det var lyckliga människor som bodde i huset i den förtjusande trädgården. Så tyckte den lilla.
Trädgården hade klarat av många svåra vintrar. Hård köld och till och med krig. En gång hade ett ryskt plan flugit på låg höjd, och upptäckt liv i trädgården. En kula ven, den var avsedd för Trädgårdsmästaren, men träffade dörren till källaren, där potatis och saftflaskor och äppelvinet förvarades.
Då bomberna hade börjat falla i huvudstaden hade hela familjen flyttat från Helsingfors ut till landsstället för att det kändes tryggare där. Inte skulle ryssarna skjuta på civila inte. Inte vanligt, arbetande bondfolk. Trädgårdsmästaren tog livet med ro, vad som än hände.
Men han var ofta ganska sträng med dottern och hennes man. De var nyttigt arbetsfolk, vilket nog behövdes i en stor trädgård. Trädgårdsmästaren jobbade också hårt själv, men domderade värrigare med de sina och krävde mycket av dem.
Lillflickans pappa mindes ibland med en djup suck sin ungdoms sorgfria somrar i skärgården. Båtar och fiske. Då var det bara han och havet, men människan vänjer sig ju vid allt, även om man får just det man aldrig ville ha. Men sin hustru, lillflickans mamma, älskade han, och vad gjorde han inte för henne.
Efter ett antal lyckliga år kom den ödesdigra sommar som skulle slå Trädgårdsmästarens och samtidigt hela familjens värld i spillror. Den sommaren slogs alla värmerekord, och hettan bara fortsatte och fortsatte. Trädgårdsmästarens hustru led av oskött sockersjuka och svagt hjärta. Det var svårt för henne att andas. Hon led mycket av hettan, men klagade aldrig. Därför kom det som hände som en chock för alla.
I augusti månad då floxen stod i blom och prunkade i alla nyanser av rött gick Trädgårdsmästarens allra käraste bort för alltid. Han valde ut den finaste kistan han fann åt henne, och fodrade hennes grav med ett hundratal av dessa blomster, innan hon lades till vila i den. Det var en ljuvligt doftande bädd att slumra på i väntan på evigheten.
Floxen skulle aldrig mer repa sig helt, det visste Trädgårdsmästaren. Det var hans offergåva till den innerligt älskade. Bara det allra vackraste, det allra bästa för henne. Så stor var kärleken.
Trädgårdsmästaren sörjde hustrun mycket djupt. Han förlorade intresset för allt som dittills betytt så mycket. Hans egen skapelse trädgården, hans närmaste familj. Inte ens barnbarnet kunde väcka livsglädjen som dött. Trädgårdsmästarens egna rötter fanns på andra sidan havet, i Ålands jord, och dit begav han sig nu. På flykt undan den grymma verkligheten.
Till Åland hade han längtat förr, i synnerhet var gång augustivinden brusade i björkarnas kronor. Då kom den där vemodiga, sugande känslan i bröstet. Där fanns ännu en av hans bröder och dennes barn och barnbarn. Alla Trädgårdsmästarens andra bröder och systrar hade emigrerat till Amerika vid sekelskiftet. På samma sätt som så många andra torparbarn som flydde undan den jordlöses fattigdom.
Trädgårdsmästarens dotter med man ärvde hus och trädgård. Lite motvilligt, för det var ju så jobbigt, men de var vid det här laget också hemmastadda där. Ändå skulle de alltid känna ett visst främlingskap. De tyckte att den lilla gården fortfarande tillhörde honom som skapat den.
Också i bybornas mun lät det så. Det kändes bittert. Den unga flickan la märke till det och led med sina föräldrar, som aldrig haft något helt eget.
Trädgårdsmästaren reste omkring och besökte sin åländska släkt. Han hjälpte till både här och där. Han var ju så duktig, och omtyckt av alla.
Så gick åren.
Efter idoga släktforskningar kom ett medelålders par från Sverige för att leta efter sina rötter. Fadern Anton var född på Åland och hade en bror där, så mycket visste de. Nästan allt annat fick de veta på pastorskansliet.
En dag då den åländska sommaren log fann det svenska paret det gamla torp i Hammarland, där Trädgårdsmästarens bror Evert med familj bodde. De steg in i storstugan, berättade varför de kommit och frågade efter Evert. Hans hustu svarade att han tyvärr inte var hemma just då, för han jobbade extra på en stor bondgård. “Men bror William är ju här!”
Trädgårdsmästaren log mot sina nya svenska släktingar. “Jag är Everts yngste bror.” Det hade faktiskt ingen vetat, ens att han fanns till i världen. Anton bodde redan i grannlandet då den yngsta brodern föddes.
Vilken överraskning och glädje det blev för alla! Bröderna Evert och William följde omedelbart med till Kristinehamn i Sverige. De var ivriga att få träffa sin äldsta bror Anton. För första och sista gången i detta liv skulle det bli. Sammanträffandet var obeskrivligt rörande och glädjefyllt på en gång.
Under många år uppehöll sig nu Trädgårdsmästaren i Sverige, på brorsonens pensionat i en naturskön trakt i Bergslagen. Där fick han nya kära arbetsuppgifter. Han anlade en trädgård med rosenrundlar och perennrabatter och ett stort stenparti. Alla pensionatsgästerna och brorsonens familj var mycket förtjusta i hans skapelse. Här var det ingen avundsjuka, ingen konkurrens. Bara tacksam beundran.
Men aldrig skulle han bygga någon egen trädgård mer. Den tiden var förbi. I stället fick han låta tankarna gå tillbaka till ungdomstiden då han var nykommen till det finländska fastlandet. Då han fann sin helfinska brud, skön som en nyutsprungen ros, förälskade sig, och byggde en underbar trädgård åt henne. Han levde på de minnena.
Åren de gick, de rusade fram och förbi. Och Trädgårdsmästaren var plötsligt en gammal man utan kraft att arbeta mer. Då han insåg detta flyttade han tillbaka till hemlandet, till en lägenhet i huvudstaden. Det var tid att dra sig tillbaka och njuta av allt det övriga goda som livet ännu hade att bjuda på.
Hans livs innehåll blev nu matuppköpen på Salutorget och i Saluhallen invid torget med påföljande matlagning, höstens strömmingsmarknad, kvällspromenader i Borgbackens nöjespark, samvaron med arbetskamraterna från tiden på Spårvägarna, schackklubbens möten, söndagsgudstjänsterna i Mejlans kyrka, vandringar i Centralparken och längs Mannerheimvägen. Och kärleksröda pelargoner som stod på fönsterbrädet och frodades.
Under somrarna tog han bussen ut till koloniträdgården, där den medelålders dottern och hennes man skaffat sig en pytteliten stuga med blomsterplanteringar runt omkring. Då var han åter Trädgårdsmästaren, fast han nu alltid gick med käpp på grund av sitt onda knä. Arbeta skulle man först, allesammans, sen blev det kaffe. Han dunkade bestämt med käppen mot stenplattorna under sittgruppen. Så skulle det vara.
Så här gick livet sin gilla gång. Så fyllde Trädgårdsmästaren nittio år, och man ställde till med ett ordentligt kalas och hyllade honom. Släkt och vänner anlände från när och fjärran, man sjöng och hade roligt tillsammans än en gång några timmar. Detta hade Trädgårdsmästaren sedan länge haft som mål. Att uppnå nittio år.
Han orkade inte med tio år till. Då hade det varit hundra. Det kändes vemodigt att ge upp, men han förmådde inte mer.
Den sista vintern kom. Den allra sista dagen, ganska snart efter nittioårskalaset. Sköterskan stod vid sjukbädden, höll hans hand i sin. Hon frågade hur han mådde. Hade han ont än? Stunden innan hade smärtan i bröstet plågat honom, men nu kändes det bra. “Allt är bara bra, så bra”. Trädgårdsmästaren log mot henne.
I tredje våningen, i hans lilla lägenhet, stod en vas på fönsterbrädet. I den vasen fanns åtta pelargonskott. Inga rötter syntes till ännu, det var ju vinter, men snart, alldeles snart. Så hoppfullt var det. Bara man orkar tro. Men det allra viktigaste är ändå kärleken. Det var så.
