En synnerligen hård och kall vinter hade det varit, en sådan som ingen misskund hade med varken de äldre ibland oss eller de ensamma och rörelsehämmade.


Inte heller de unga och någorlunda friska trivdes med en dylik vargavinter, som man inte sett i mannaminne. Man behövde bara lyssna på folk i bussar och tåg. De klagade alla.


I början av vintern, som inföll i november, snöade det nästan dagligen. Var vecka lades ny snö till den gamla, så drivorna bara växte och växte. De som bodde i egnahemshus kände minsann av eländet. Snöskottningen tog nämligen aldrig slut.


Därefter kom den fruktansvärda kölden, som dessutom var otäckt torr. Den angrep ögon, näsa och hals med en oerhörd effektivitet. Alla hostade och kraxade. Näsorna rann och ögonen krånglade.


Det hjälpte föga att landskapet såg otroligt vitt och rent och vackert ut, om man knappt kunde andas eller gå för alla drivor och andra råttfällor, som låg i vägen.


Detta avskyvärda köldhelvete hade redan varat i evigheter, tyckte Alexandra, fast det återstod flera långa veckor av vintern. Det var fettisdag, och hon firade med bästa väninnan Margareta.


De hade redan druckit kaffe i mängder och mumsat på fastlagsbullar med mandelmassa, vispgrädde och varm mjölk. Alexandra fullkomligt älskade att ordna små kalas ibland, och i synnerhet mandelmassan var en stor delikatess.


Alexandra bodde ensam i sitt lilla pittoreska trähus uppe på en kulle. Hon hade allvarliga problem med vintervädret och -föret. Hennes höfter och knän klarade inte alls av några promenader på ojämnt eller halt underlag. Hon kände sig mycket stel och hade ständig värk. Och benen lydde henne inte riktigt


I början av vintern, då det bara varit ett tunt lager snö på marken, hade hon tappert gått ut var dag. Som hjälp hade hon haft en gammal fin promenadkäpp med silverbeslag. Denna hade hon fått i arv av sin farmor.


Alexandra hade aldrig tänkt att den dagen skulle komma, då hon faktiskt behövde käppen. Men så var det bara. Nu hade hon haft användning för den välsignade käppen..


Hon hade inte njutit av de minimala promenaderna utomhus, då hon hade ont jämt och ständigt. Men aldrig någonsin klagade hon. Alexandra vågade inte. Släkten och vännerna skulle säkert hitta på att tvinga henne till läkaren, och de ville bara operera folk, tänkte hon


För det skulle de göra fast Alexandra inte kunde begripa vad som skulle opereras och varför.  Alla leder och muskler i både knän och höfter och armar värkte ju. Det fanns inte en frisk fläck i hela hennes utslitna kropp, tänkte hon dramatiskt och bittert. De kunde ju inte stoppa henne full med nya reservdelar heller


Gick hon ut så blev hon också hes, rösten försvann eller så fick hon hostattacker. Ögonen var irriterat röda och vattniga. Dessutom tyckte hon sig se konstiga saker, som inte existerade i verkligheten. Möss som sprang över vägen, möss i mängder. Ögonen spelade henne följaktligen fula spratt.


Hon måste berätta för Margareta om sina hallucinationer, nu då de firade fastlag. Någon måste hon anförtro sig åt, fast väninnan nog skulle tro att hon var konstig.


”Detsamma hände mig och mina ögon, då det var smällkallt”, sa väninnan däremot. ”En kväll då jag promenerade i parken tyckte jag mig se ett lämmeltåg dra över vägen. Det var under en gatulampa. Konstigt var det. Men det är nog den torra köldens fel alltsammans, och inget att bry sig om,” sa Margareta, som var ganska tuff. ”Det är optiska synvillor, och du har torra ögon.” 


Så serverade hon sig en fastlagsbulle till och la på ett rejält lager med mandelmassa och vispgrädde.


Margareta hade länge anat att väninnan var ganska passiv. Hela vintern hade hon försökt uppmuntra Alexandra att röra på sig.


”Det skulle göra dig gott att gå ut alla dagar,” hade Margareta sagt gång på gång. Men Alexandra visste bättre. Hon hade bara sagt jo-det-ska-jag-göra och nickat instämmande och därefter envist suttit hemma, inne i värmen, så mycket som möjligt. Men värk hade hon i alla fall, hur varmt det än var.


Till butiken fick hon lyckligtvis alltid skjuts av någon snäll granne, för dit måste hon helt enkelt åka. En av grannarna hade snöslunga, och det var lätt att dra en stig till hennes hus, och hålla den i någorlunda hyfsat skick. Alexandra gick med möda till den väntande bilen. Farmors käpp var alltid med, hennes bästa vän av alla.


Förr hade Alexandra varit en typisk friluftsmänniska, som älskat att röra på sig året om och i alla väder. Men den här vintern hade hon mest suttit hemma, och måst ty sig till värktabletter i växande mängder.


Alexandra drack också litervis med kaffe. Det piggade upp och lindrade värken. Men magen hade börjat protestera den också.


Livet under vargavintern kändes följaktligen tämligen enahanda för Alexandra, grått och ointressant. Och samtidigt oerhört skrämmande. Det lovade inte gott för framtiden.


Men hon hade, som tur var, ett bokskåp proppfullt med lämpligt eskapistisk litteratur. Hon fullkomligt slukade gamla sagoböcker, romantiska historiska romaner och gotiska rysare.


Dessutom dagdrömde hon om bättre tider, och allt detta gav lite glädje och färg åt tillvaron. Tåligt väntade Alexandra på våren, för den skulle förändra allt, det hoppades hon.


Så småningom kom sedan blidvädret, och solen gick i moln. Det värsta var förbi. Den grymma kölden skulle troligtvis inte komma tillbaka. Några vinterfåglar började redan sjunga. Men snön låg kvar, och det var Alexandra glad över.


Hennes barnbarn skulle snart komma på besök till henne under några skollediga dagar. Hon bodde ju på landet och de i staden. Barnbarnen älskade, som alla normala barn gör, att leka i snö och med snö, och nu var det perfekt snögubbsväder. Den dagen de kom var en glädjens dag.


I drivorna lekte barnen hela dagarna, tills det började bli mörkt. Deras röda kinder glödde som mogna äppel. De reste tinnar och torn, och ett jättelikt sagoslott började ta form. Snön vätte deras vantar, så de små fingrarna var stela och kalla, men ivrigt fortsatte de sitt arbete.


Nu vaknade alla de gamla sagorna och myterna till liv. Alexandra nynnade belåtet en vårvisa, medan hon hällde upp sin magiska dryck i kaffekoppen med de handmålade rosorna. Så förde hon den rykande koppen till läpparna och drack girigt


Hon njöt av att följa med barnbarnens lekar. Då hon tittade ut genom söderfönstret, såg hon snöslottet resa sig i all sin prakt, med befästningsverk runtomkring.


Alexandra såg framför sig en medeltida konung och hans drottning klädda i gyllene och purpurröda kläder, sittande på praktfulla stolar i slottssalen. Drottningen var omgiven av ett hov av undersköna hovdamer, och Alexandra var en av dem. Och hon var helt ung igen och utan krämpor.


Hon älskade dessa magiska dagar av fantasi och gemenskap med barnbarnen. Men så var det plötsligt dags för avsked. Barnen reste bort, och Alexandra greps av en värre melankoli än någonsin.


Hennes hjärta kändes tungt, då hon rätt så motvilligt pysslade med hushållet. Innan barnbarnen kom på besök hade en ny grannfamilj flyttat in i ett nybyggt hus ganska nära Alexandra. Grannfrun Helena började nu hjälpa henne med att handla mat, och höll henne också sällskap emellanåt. Då träffades de alltid hemma hos Alexandra.


En dag som var lika dystert grå som Alexandras humör kom Helena på besök. Då hon satt sig ner i soffan, frågade hon rakt ut, hur det var fatt med Alexandra.


”Varför i all världen går du aldrig ut, Alex? Det är ju inte så kallt heller längre. Har du verkligt ont någonstans?”


Och Alexandra brast i gråt och berättade allt om sina stela ben som inte lydde henne, värkande muskler och leder över hela kroppen, och hur beroende hon var av värktabletter och kaffe för att orka leva genom vintern, som fånge i sitt eget hem.


”Och snart måste jag nog skaffa rullator, så dålig som jag är i benen... Men tänk, om den rullar iväg med mig, nerför backen! Och så bryter jag benen eller nacken av mig!”


”Jag vågar inte säga ett ord till mina barn, för jag ser redan operationssalens dörr öppna sig framför mig! Och tiotals gånger, för allt i hela kroppen måste bytas ut!”


”Hör du, Alex, jag tycker att det låter som om du behövde en massör, och inga operationer, åtminstone på många år,” sa Helena och smålog lite roat.


Väninnan var en dramadrottning av stort format. ”Min egen massör  har kunnat hjälpa mig mycket med mina hälsoproblem, så varför inte dig?”


”Tror du inte att jag är ett hopplöst fall då?”


”Nej, det gör jag inte alls. Jag har själv haft liknande krämpor, och de kanske aldrig helt försvinner, men man kan hålla dem i schack med regelbunden massage och lämplig gymnastik.”


Alexandra var inte alltför hoppfull inför det nya som väntade, men hon tog till sig Helenas råd.


Följande dag beställde Alexandra tid hos massören. Då det var dags att åka till stan några dagar senare tillsammans med Helena, var hon rätt så nervös. Men allt gick bra, och behandlingen kändes befriande, så hon beställde ny tid.


Hela resten av vintern gick Alexandra så på behandlingar, och hon började faktiskt bli bättre. Hennes ben fungerade igen, då nerverna befriades från muskelkramperna. Men massören hade gett henne order om att inte någonsin bli sittande för länge, utan alltid minnas att emellanåt stiga upp och röra på sig.


Dessutom skulle hon ägna sig åt muskelstärkande gymnastik. Detta medförde nog en del träningsvärk, men massagen hjälpte att återställa henne.


Alexandra var på rätt väg. Snart kunde hon börja promenera på riktigt igen. Hon drog ner på medicinerna och drack måttligt med kaffe. Så djupandades hon vid det öppna fönstret.


Alexandra visste nu att hon skulle få tillbaka sin rörlighet och sin hälsa. Men hon fick aldrig slöa till, aldrig lata sig, aldrig någonsin ge upp kampen om hälsan. Hon jublade i sin själ och i sitt hjärta. Livet hade vänt åter till henne. Det liv som hon hädanefter skulle värna om, den dyrbaraste skatten hon hade.


Så händer det att ett slags magiska krafter lever vidare ibland oss, då vi tror att allt redan är förlorat. En vacker, förtrollad morgon vaknar Alexandra upp till strålande solsken. Högt uppe i den stora rönnen, som står utanför hennes sovrumsfönster, sjunger vårens första flyttfåglar. De sjunger av glädje över återkomsten och det nya liv som snart skall födas. De sjunger bort allt det onda och grå som någonsin plågat Alexandra.


Och hon reser sig och småler och klär sig omsorgsfullt. Så tar hon på sig de nya, färgstarka sportkläderna, luvan och går ut i våren. I dag får farmors käpp vila, för Alexandra har splitternya vandringsstavar.


Hon går ledigt och lätt längs skogsstigen, som doftar fukt och vår. Vinden är inte helt varm än, men Alexandra är väl utrustad. Hon ser gläntan med de första blåsipporna, vars ansikten är vända mot solen. Hon blir stående och beundrar deras starkt lysande blå färg. Deras vilja att leva är stark, och lika stark som de är också Alexandra. Våren har äntligen segrat.

 

©Catharina Kangas