En lördagsmorgon tog Anna och Peter barnen Tom och Lina med sig och åkte ut till kusten. De skulle ta sig en titt på en sommarstuga som Annas arbetskompis Lotta hade pratat om några dagar tidigare under kaffepausen. Stugan hade varit till salu länge. Ingen visste varför, för den låg alldeles nära stranden, och trakten var idyllisk.
Anna hade just nu en ryslig stugfeber, “plus 42 grader minst”, som hon hade berättat för Lotta. Denna hade måst småle, för det där hade hon hört förut, varenda sommar. Men Annas familj hade aldrig funnit något som de alla gillade. Så i år skulle de reparera skadan. Nu eller aldrig, tänkte Anna.
Anna och dottern Lina drömde om en söt liten stuga som skulle inredas i romantiska färger och former.
Peter hade varit bestämd på en punkt. Stugan och trädgården skulle vara så lättskötta som möjligt. Och i gott skick så man inte behövde renovera just alls. Ett ställe som man kunde börja njuta av genast.
Sonen Tom längtade efter en badstrand. Helst skulle den vara nära sommarstugan, och den hade han redan sett genom bilfönstret. Det var en jättefin sandstrand dessutom. Så Tom var redan nöjd, stugan fick för hans del vara hurdan som helst.
Familjen hade nu nått målet. De blev kvar vid grinden en stund och tittade in på gården. Omgiven av urgamla, knotiga äppelträd i blom stod en pytteliten gul stuga med rött tak och väntade på dem. Målfärgen flagade. Men så romantisk den tedde sig mitt i en liten trädgård med massor av blommor, rosenbuskar och hallonsnår.
Allt växte så det knakade, huller om buller. Jordgubbsplantor stack upp mitt bland de svajande röda vallmorna, likaså alla sorters ogräs, och hallonen hade spritt sig överallt. Pionerna hade sällskap av maskrosor i full blom. Men Anna och Lina var förtjusta. Här skulle det målas och rensas och flyttas på blommor och fås ordning på täppan. Anna kände hur energin bubblade inom henne. Och solen sken från en klarblå himmel.
De steg in genom den lilla grinden, vars ursprungligen lavendelblå färg slitits bort nästan helt under årens lopp. Bland alla blomstren hade kirskålen nästlat sig in, det såg Peter genast. Det där besvärliga ogräset som är nästan omöjligt att utrota. Om man inte har kanin förstås.
Peter kunde inte låta bli att le vid minnet. En liten svart kanin, hans egen, då han var barn, som hade matats med kirskål så det dog ut. Kaninen hade älskat ogräset. Det hade tagit lite tid men borta hade kirskålen varit till slut, och kaninen fick därefter nöja sig med gurka och sallat. Men nu skulle familjen allt få gräva som besatta. Om och om igen, om de ville ha bort otyget.
Framför dem stod en smal liten dam.Varifrån hade hon dykt upp så plötsligt? Hon var klädd i lång lila klänning med violmönster och puffärmar, och i stråhatten var nyplockade prästkragar instuckna under det violetta sidenbandet.
Hennes hår var helvitt och mycket vackert. På fötterna hade hon sådana skodon som barnen sett på fotografier från gångna tider: långa stövlar med snören. Hon nynnade sakta på en säregen melodi.
En slags tant Gredelin, tänkte Lina. Vad spännande! “Välkomna, kära barn, jag har väntat så på er. Under tiden drack jag några koppar kaffe, och här är ni nu äntligen. Stig på, stig på”, sa tanten och log vänligt. Allesammans klev uppför de nötta trappstegen och steg in i den lilla stugan.
Stugan var då verkligen underbar, tyckte både mor och dotter förtjusta. Där fanns rosentapeter på väggarna och spetsgardiner med rosafärgade rosettband och gamla allmogemöbler. “Å, det här är just det jag tänkt mig”, gladde sig Anna.
Peter puffade till henne och nickade flera gånger upprört med huvudet åt höger. Vad var det med honom? Så såg hon. Tapeterna hade stora mörka fläckar. Det där såg inte bra ut. Nej nej... inte fukt i väggarna väl?
Tanten tycktes vara tankeläsare för hon sa med övertygande röst: “Jo, de här tapeterna är nog gamla, och de där fläckarna är bara sot från kaminen. Det ryker in lite, men ni anar inte hur härligt den kaminen värmer under sensommarkvällar. Och ni kan ju alltid tapetsera om. Men inte är det nödvändigt, det beror på tycke och smak.”
Anna suckade av lättnad. Så måste det nog vara, och det var ju klart att de kunde tapetsera om med nya liknande tapeter, om det nu behövdes. Och oj, så romantiskt med kamin och allt! Vilka härliga augustikvällar som de skulle få här i sin drömstuga! Hon slöt ögonen av välbehag. Peter var inte lika säker på att det var sotfläckar, men han sa ingenting.
“Det är så att jag bott här alla somrar i sextio års tid. Då min mor dog för trettio år sedan lät jag allt stå kvar oförändrat för att hedra hennes minne. Ingenting har bytts ut. Och på den vägen är det än”, sa tanten. ”Nu har jag nyss fyllt åttio.”
”Så fint av er att vilja bevara allt det gamla och värdefulla”, sa Anna, ”och ni måste ha varit verkligt fäst vid er mor också.”
Peters min skvallrade om obehag. Det där lät inte bra. Absolut inget hade gjorts i renoveringsväg på trettio år minst. “Har ni inte reparerat något på hela den tiden?” frågade han.
“Nej, varför skulle jag det? Min mor ville att allt skulle förbli som det varit. Och jag har respekterat hennes sista önskan. Jag har alltid varit en lydig dotter.” Tanten såg på Peter, och ett kort ögonblick blixtrade hennes mörka ögon av något som liknade vrede.
Peter rös litet, men Anna var som förhäxad av både stugan och försäljerskan. Hon drömde redan i rosenrött om deras egen tid i denna stuga. Och Peter var ju så händig. Så om nu någonting måste byggas om eller fixas så kunde han nog åta sig det. Hon glömde helt bort att han hade ont i ryggen ibland och dessutom ett väldigt stressigt vardagsjobb.
Anna frågade om det fanns någon kall källare. Så att hon kunde förvara ett och annat i matväg, och dessutom syltburkar och saftflaskor, för sådana måste hon ha. Det hörde till saken då man hade sommarstuga. Tanten stelnade till en aning, då Peter iakttog henne.
“Där i golvet har vi en lucka”, sa hon. “Och där nere finns källaren.” Hon sneglade på Peter som gick ner på knä, grep tap i den bruna tejpen som tjänstgjorde som handtag, och lyfte upp luckan till källaren. Alla de andra böjde sig också fram och sträckte på halsarna.
Tom var övertygad om att där nere kunde finnas någon gammal skatt. Det här huset var just sådant att man kunde hitta skatter var som helst. Och jo! Det blänkte till där nere. Hans hjärta slog något extra slag.
Men vad i all sin dar var det där? “Det är ju en massa vatten”, sa Peter upprört.
“Ja,” sa tanten, “det är väl lite fuktigt där nere. Det har regnat en aning på sistone, men så ska det ju vara, fukt i en källare. Det ger ju den rätta stämningen den där doften av fukt, då man klättrar ner och griper sig en saftflaska. Men nu ska vi gå vidare och titta på vindsutrymmet.”
Peter hade börjat tycka att hela situationen var kuslig. Ja, just precis. Kuslig var ordet. Man kunde inte lita på tanten alls. Hon visste kanske inte vad hon talade om, den gamla människan. Nu anade också Anna oråd.
“Torkar det där vattnet upp av sig självt?” frågade hon ängsligt, men tanten ignorerade frågan.
“Ni anar inte hur trevligt ni får det här efter att vi gjort upp om köpet. Bara 50 000 euro vill jag ha, det är billigt, ska jag säga er, för en sådan lyx i livet! Ni kan sitta ute i trädgården bland blomstren i solskenet eller på glasverandan och äta plättar med egen hallonsylt och njuta av ljumma bad i havet och trolska augustikvällar vid kaminen med månsken och allt.”
Ganska snart var vätan bortblåst ur Annas tankar. Barnen förstod inte att vara oroliga alls, de såg sig nyfiket omkring i stugan. Det här var så spännande!
Men Peter hade inte glömt bort vattnet i källaren. Och stugan var så dyr också, fast den var liten och synbarligen i dåligt skick. Nej, han önskade bara att de kom bort därifrån så fort som möjligt. Det var något hotfullt över stugan och försäljerskan och den vanskötta trädgården. Men tanten var bra på att övertyga, och de övriga i familjen verkade förtjusta i allt de såg.
“Jo, där är luckan upp till loftet, det finns det så klart i ett sånt här välförsett hus. Ja, men där kan ju barnen sova!” utropade tanten, .
Lina och Tom såg på varandra. Tom var begeistrad av tanken, men Lina var lite betänksam. Usch, om där uppe hängde spindlar i taket, och så ramlade de ner i munnen på en då man sov, tänkte hon. Eller fladdermöss som bet en i näsan. Men hon ville inte visa att hon var feg, så hon knep ihop munnen, medan Tom hoppade upp på en pinnstol och kikade in.
“Pappa, man kan ju se stjärnhimlen där också, när det blir mörkt”, utropade han förtjust. “Och månen...”
Det var nämligen jättestora springor mellan bräderna i taket och himlen syntes faktiskt tydligt genom dem. Nu lyste den blå och oskyldig.
“Men tänk om det regnar då, blir vi inte våta då?” frågade Lina. “Ja, då är det ju verkligt mysigt där uppe”, sa tanten. ”Tillsammans med en fin sagobok eller spökhistoria. Det blir en verklig upplevelse det.”
Och Lina instämde förnöjt. Det skulle vara jättekul att kura där uppe under regniga dagar med en spännande bok. Det tyckte Tom med, fast han föredrog stjärnhimlen. Men det här var nog en förtrollad stuga, tyckte båda barnen och log lyckligt.
Peter var så överrumplad av den befängda tanken att han inte fick ur sig ett knyst. Taket måste byggas om helt, och takpapp läggas på, tänkte han uppgivet. Det regnade in och hade gjort det i åratal.
“Jag tycker nog att huset är värt 60 000 euro i alla fall”, sa tanten plötsligt. “Jo, så mycket som jag investerat här. Absolut. Det måste jag helt enkelt begära. Och då får ni möbler och gardiner på köpet. Det är ingen dålig affär, det måste jag säga er, kära barn.”
Anna nickade leende. Å, de underbara möblerna! De skulle få dem också. Peter stirrade på försäljerskan. Nu höjde hon på priset! Det var ju oerhört.
Och Anna sedan... Ville Anna verkligen ha ett halvmurket hus, som dessutom var dåligt byggt från början? Hade de alla förlorat förståndet, alla utom Peter? Var tanten overklig på något sätt, kunde hon förvrida huvudet på folk? Hon hade ju också dykt upp så plötsligt, liksom ur jorden. Drömde han allt?
Anna var förhäxad, därom rådde ingen tvekan. Hon var som besatt. Och inte var det så underligt heller. Tanten var bra på att prata och övertala folk. Och så var det ju den envisa stugfebern som stackars Anna drabbats av och lidit av i många år. Och nu var den på ett akut stadium.
Och då, just i rätta ögonblicket, ringde det i Peters mobil. Det kom som ett bönesvar. Han fumlade nervöst med handen i fickan, men fann sedan mobilen.
“Nå hej, Gunnar! Har vi fått en stor order? Nej, så fint! Ja, det passar mig precis. Ja, då ses vi väl om ett par timmar. Vi måste fira det där också. Efter mötet bjuder jag alla på krog. Jag ringer på nytt då jag är i stan.” Så avbröt han samtalet helt abrupt.
Hans röst hade låtit konstlad, det hörde han själv. Han var inte van att ljuga. Chefen, som han hade talat till, hade försökt få ett ord emellan. Vad var det Peter menade riktigt? Ingen ny order hade kommit in, och inte hade han föreslagit något möte heller. Han hade bara ringt för att säga att han gärna såg att Peter jobbade över ett par kvällar följande vecka. Vad i hela världen stod på?
”Nu måste vi tyvärr gå”, sa Peter snabbt, ”för jag har ett viktigt möte på stan.” De andra försökte protestera, men till ingen nytta.
Anna var förargad. Måste Peter gå på möte just nu? Just som de skulle göra upp om stugköpet! Och varför skulle han bjuda främmande människor på krog? De måste vara sparsamma nu, då de skulle bli stugägare. Och Anna ville ha stugan, innan någon annan fann den här skatten. ”Hinner vi inte...”, började hon, men blev avbruten av sin man.
“Ja, då tackar vi för oss och återkommer nån annan dag och tittar närmare på trädgården”, ljög Peter. Han kände en oerhörd längtan att komma iväg. Och skräck för alltihop, stuga, trädgård och försäljerska.
”Ja”, sa tanten.”Det är en fin trädgård, min trädgård, så välansad som den är. Som jag har rensat så att det inte finns ett ogräs kvar. Så ni kan bara njuta. Och då allt är välskött i gård och stuga så får både kropp och själ vila. Här råder forna tiders harmoni. Sanna mina ord. Välkomna tillbaka, kära barn. Jag ser att ni har det rätta sinnelaget, så stället måste tillhöra er. Just er och ingen annan. Det står skrivet i stjärnorna. Ni kan inte förhindra det, för det här är ert öde. Stugan tycker om er.”
Anna, Lina och Tom gick motvilligt ut, medan Peter ensam nästan rusade ned för trapporna. De andra var förargade, för de hade velat köpa stället med detsamma. Den gamla underbara stugan med den litet vildvuxna trädgården.
Och försäljerskan, ja hon var också som tagen ur en sagobok. Allt hon sa stämde dessutom. Det här var absolut deras drömstuga som ödet placerat i deras väg. De gick molokna efter Peter, som med snabba steg skyndade mot grinden och den hägrande friheten, men tanten följde envist efter. Peter visste att han aldrig i livet skulle återvända hit, hur familjen än tjatade.
De närmade sig bilen, och Tom vände sig om för att titta på stugan och trädgården. Och henne vid grinden. Men ingen tant syntes till. Vart hade hon hunnit ta vägen på en minut ungefär? Stället såg plötsligt ödsligt ut. Oerhört övergivet. Som om där aldrig bott någon människa, åtminstone på mycket, mycket länge. Men en svag stämma hördes i trädgårdens dunkel. “Slumrande toner, fjärran ur tiden...”, sjöng den. Vinden ven, och rösten blev som en viskning i syrenbuskarna. Molnen täckte solen.
Tom öppnade munnen av häpnad. ”Pappa, titta... var är hon, tanten?” började han. “Inte hann hon in i stugan, hon stod ju vid grinden och såg efter oss. Alldeles nyss. Jag hör henne sjunga, men hon finns ingenstans.”
Men han blev nedtystad. “Låt henne sjunga”, sa Peter bestämt. Tom såg sig om igen. Det mörknade plötsligt, och ingen blå himmel syntes mer. Det var helt mulet nu, och vinden ven på ett kusligt sätt, och de knotiga äppelträden böjde sig som i vrede. Det knakade i stammarna. Tom drog andan och kände att han ville bort fort.
Men Anna hade inget sett eller hört. Då de satte sig i bilen bröt det stora ovädret ut, både i bilen och ute, där regnet öste ner. Hennes man var omöjlig! Alla hade ju sett hur underbar den lilla stugan var, men inte han. Om det nu var något som fallerade hörde det ju honom till att reparera och inte bråka om småsaker. Lite nya bräder här och där kunde väl en karl fixa. Och rensa ogräs är väl hälsosamt för ryggen. Tom satt i egna tankar och sa ingenting alls, men ingen la märke till hans tystnad.
Peter lät familjen hållas. Han var så obeskrivligt lättad över att komma iväg från den gamla och murkna, men farliga stugan, så han brydde sig inte om vad frun och dottern gnällde och gick på. Det skulle gå över – tids nog. Men kanske de nästa gång skulle finna den, den rätta drömstugan, utan vältalig tant i lila klänning med stråhatt. Och Anna skulle definitivt bli botad från sin stugfeber.
Men familjen skulle för all framtid minnas den mystiska stugan och dess ägarinna.
©Catharina Kangas