Morgonens vita dimma sjunker ner till jorden i form av ett stilla strilregn. Marken som ännu är sommartorr suger glupskt i sig all den vätska den kan få. Det är inte mycket.

Ett hundratal vildgäss drar närmare henne där hon står vid gungan uppe på berget. Det är ett snatter utan like. Hon blickar upp mot den dystert grå molnhimmeln. Rätt över hennes huvud drar den stora fågelplogen.

Vilken överväldigande syn det är, så mäktigt och rörande. Det är höst. Fåglarna bereder sig för avfärd.

Veckan hade varit fylld med utesysslor. Hon hade delat plantor och planterat om i trädgården.

En liten planta växte där, som aldrig någonsin blommat. Inte hade den haft någon knopp nu heller, fastän det hade varit dags. Det var en höstblomma. I princip, hade hon tänkt ilsket. Jag gräver upp den och slänger skräpet på soptippen. Vad gör man med en sådan växt som aldrig blommar?

Rödhakarna hade höstknäppt i buskagen. Löven var gröna, och luften hade tyckts mild och nästan sommarvarm. Hon hade haft plantan i handen. Vid komposten hade hon blivit stående en stund. Så hade hon vänt om och gått i riktning mot bakgården.

Där på bakgården, eller ängen som hon kallade den, brukade hon slänga frön från vildblommor. Hon samlade dem under sina vandringar. Och ibland så lyckades det, och de grodde.

Det här var dömt att misslyckas. Halvslarvigt hade hon grävt ett hål i den ofruktbara jorden. Jag vattnar den inte alls, för den kommer i varje fall att dö. Det är så långt att gå till vattenposten.

Hon har just börjat tvätta gungan, då vildgässen kommer flygande över berget. Nu häller hon en hink vatten över det hela, och sen är det färdigt. Det tråkar ut henne att behöva göra det här än en gång. Men man kan ju aldrig veta. Kanske behövs gungan ännu i år. Vi kan möjligen få någon solig, varm höstdag ännu.

Hon har helt glömt bort den övergivna växten, då hon ser ner på den lilla ängen. Hela sommaren har den varit full med vilda blommor, och det har sett så vackert ut. Nu är det ödsligt, bara svarta stjälkar kvar.

Men vad är det där då? Hon böjer sig fram för att se bättre.

En ensam liten gyllene blomma skiner som självaste solen där på ängen. Den har nyss spruckit ut, och dess lilla anlete glöder av belåtenhet.

Det tar henne några sekunder att fatta. Det är ju den växten som hon nästan gjort sig av med. Nu lyser den lilla blomman upp inte bara hennes bakgård utan också hennes hjärta.

Hon rusar ner för sluttningen. Med bara händer river och sliter hon i den hårda jorden. Den lilla blomman måste få bättre jord, och rötterna skall täckas helt med skogsmylla.

Den gyllene trädgårdsväxten har funnit sitt rätta hem bland alla de vilda blommorna.

Varenda höst, då alla de andra har vissnat, då skall den här lilla gula solen skina, och kanske kommer det fler små solar. Allt tack vare den andra chansen växten fick, det nya stället där den kunde känna sig hemma.

©Catharina Kangas

.